Vår amerikanska odyssé

Bloggen flyttar

2008-02-08T08:55:00.000-05:00

Min blogg flyttar hit, välkomna!

Nej, nej, nej, jag hatar döden!

2008-01-22T15:49:00.000-05:00

Besöker någon det här stället mer?
Jag kan inte sluta skriva. Jag känner mig amputerad utan det här forumet. Jag känner mig amputerad utan ert virtuella sällskap. Den narrativa röda tråden i mitt liv har plötsligt brutits av och utan den känns allt oändligt mycket sorligare (ite minst för Tuomas, som inte längre vet hur hans fru mår, en synnerligen tragisk omständighet).
En syster som läste bloggen regelbundet sa att vårt liv i McLean lät så idylliskt och vår familj så lycklig. Och så var det ju. Fram till en viss punkt. I verkligheten liknade vår vardag den ärtsoppevardag som är majoritetens och det grälades och gräts och smälldes tidvis i dörrar, som i de flesta familjer. Men visst var det en i det stora hela mycket lycklig period i våra liv. Och helt klart känner vi nu av att den tagit slut.
Nåja, nu lever vi då tvättäkta ärtsoppevardag i ärkeärtsoppelandet Finland och nu tycker jag det är på plats att äntligen bli äckelrealistiskt och skriva om återvändandets vedermödor, hur det i verkligheten känns att återvända, i stället för att strö pollyannaglitter över mitt liv, vilket jag eventuellt tidigare gjort.
Det egentliga problemet, om det nu finns ett sånt, är att jag inte har kännt nåt alls på veckor, som om mitt känsloliv blivit inkapslat i samma bubbelplast som tavlorna och möblerna ï McLean som reste i sina mjuka paket över Atlanten och landade på Dagögatan för precis en vecka sen. Men i motsats till lösöret har mitt känsloliv inte återvänt. Kanske flyter det kvar på havet? Kanske var det helt naturligt att det inte ville stiga över tröskeln till ett tomt hus utan fördröjde hemresan i väntan på rätt tillfälle? Och det har ju inte kommit än tydligen, det rätta tillfället. Sant, så sant, jag tänkte glömma att allt är ett heligt kaos i hemmet trots soffan och favoritkastrullen och Giants French Roast Coffe och hundarna som äntligen tassar runt i hälarna på en! Det står knackar säkert på dörren och vinkar glatt när vi äntligen fixat belysningsproblemet i huset, när datorbordet är uppmonterat, när alla sladdar blivit finlandiserade och elektroniken äntligen fungerar som tidigare, när jag hittat rätt i bokråddet, när brödrosten dyker upp och kaffekokaren och hårtorken, när Hagar vaknat till liv, när ---
Missförstå mig inte, heh, om nu nån läser det här mera, vill säga. Jag är under inga omständigheter olycklig och drömmer inte om att återvända vilket jag gjorde länge och passionerat efter åren i Bryssel. Jag vill vara just här, i den här staden och det här huset och den här familjen. Men jag känner inget. Utom när Aron kryper i min famn, då känner jag mig så självklart och kroppsligt närvarande i mitt eget liv att jag inte vill släppa honom ifrån mig alls, eller när Lily försöker hoppa med mig i badkaret och råmar som en kossa. Ja det gör hon faktiskt när hon är glad, vilket hon är ganska ofta, och något av hennes innerliga hundglädje smyger sig också i min bröstkorg och får mig att skratta.
Jag överdriver som vanligt. Den första veckan var vi faktiskt euforiskt lyckliga. Den andra veckan var vi lika allvarligt olyckliga och jag skrek åt min stackars underbara mamma och grät ensam i regnet av pur emotionell bollplanksutmattning. Den tredje veckan försvann känslorna helt på samma sätt som kroppslig smärta återföljs av en känsla av bedövning. Jag är emotionellt bedövad och det är kanske lika så bra. För jag är som sagt inte olycklig och ingenstans gör det ont.

En bloggs död

2007-12-21T08:52:00.001-05:00

Odyssén närmar sig sitt slut. Efter två underbara och känslorika år i USA flyger vi i morgon hem till Nordsjö för att fira jul på Apollogatan i Tölö. Kära släkt, vänner, bekanta och okända, det har äntligen blivit dags att ta virtuellt avsked för att börja umgås in real life i stället. Tack för att ni orkat läsa och kommentera och medleva.

Den här bloggen är nu officiellt död, men Wannabe Martha Stewart (som för övrigt hälsar, att hon hittat en underbar garnaffär på Key West!) fortsätter sitt leverne, i framtiden förhoppningsvis tvåspråkigt.

Key West 4

2007-12-21T08:48:00.000-05:00

Key West 3, Adas födelsedagsseglats

2007-12-21T08:38:00.000-05:00

Key West 2

2007-12-21T08:37:00.001-05:00

Key West 1

2007-12-21T08:24:00.000-05:00

nu är två år över

2007-12-16T09:17:00.000-05:00

Vi har slutstädat på N. Dumbarton St, packat, stängt huset, lämnat nycklarna åt grannen och kört till Ronald Reagan National Airport.
Nu sitter jag i en liten stuga på Key West med blick över the Gulf of Mexico. Tuomas packar strandväskan, Aron hoppar jämfota och tonåringarna myser i bakgrunden. Vi är trötta men ganska nöjda över att det värsta i avskedsväg är nu över (på flygfältet grät 5 tonåringar HÖGLJUTT bl.a). Om en vecka är vi i Helsingfors i det värsta mörkret med undantag för Tuomas, som fortsätter till New Orleans och senare tillbaka till IMF och Washington DC.
Och någonstans i McLean, Virginia, står en mörbultad vinröd Volvo parkerad.

den sista läxan innan avskedsfesten i elementary

2007-12-16T09:12:00.000-05:00

slutstädning

2007-12-16T09:03:00.000-05:00

Tomt hus

2007-12-12T07:22:00.000-05:00

Tomt hus. Fem madrasser på golvet. Två hundar ivrar sig gärna bland sängkläderna så att endast två fuktiga nosar glänser i mörkret. Fast då får de nog höra vad de är värda med sina livliga fästningodlingar och skogstrassliga pälshärvor.
Allas tankar riktar sig framåt, mot Key West och Nordsjö och ny skolvardag i Helsingfors. Tiden rinner sin kos. Melankolikern frossar sig i tanken att en period i livet snart är slut för evigt, men tröstar sig med kroppsminnet av att vakbada och löpa längs Nordsjö stränder, också mitt i mörkaste december. Om någon månad återvänder ju ljuset.

Flyttdag 4

2007-12-07T08:25:00.001-05:00

Flyttdag 2 & 3

2007-12-07T08:19:00.000-05:00

Flyttdag 1

2007-12-05T15:34:00.000-05:00

Avsked 1

2007-12-03T13:27:00.000-05:00

Avskedsfest. Vin, öl och fingerfood. Grannar, som äntligen fick chansen att umgås med varandra. Pratglada utlandsfinnar. Skämtsamma polacker (se bild) som såg till att alla skrattade gott och högljutt och hela tiden. Tjänstemän som kopplade av. Trevlig mormonpappa som knappt fick muntur bland ivrigt språkande tonårsmammor. Barn som sprang hysteriskt runt. Hundar i fångenskap som skällde frenetiskt. Tonåringar som låste dörren till rummet för att de ville ha föräldrafritt. En på alla sätt mycket lyckad fest. Sorligt att skiljas.

På nattduksbordet

2007-11-26T12:11:00.000-05:00

Min favoritpoet undrar vad jag har på nattduksbordet och svaret lyder, inte så mycket. Jag har nämligen en rymlig bokhylla helt fast min säng som fungerar som ett förlängt nattduksbord, praktiskt va! Inga rasande högar! Nåja, här kommer listan:

Hög 1 (på bordet)
Anne Tyler, Digging to America (besvikelse, slappt grepp om multikultiamerika)
Sara Stridsberg, Drömfakulteten
Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor

Hög 2 (hyllan)
Ebba Witt-Brattström, Ediths jag (inte Ebbas bästa bok, men läsvärd)
Hal Higdon, Run fast. How to Beat Your Best Time (heh, heh, mitt sportego är stort!)
Runners World. The Runners Diet (om jag läst den här skulle jag inte behöva godis- och vinstrejka, se inlägget nedan)
Lena Einhorn, Vad hände på väg till Damaskus? (absolut fascinerande)
Joyce Carol Oates, The Falls
Staffan Selander, Skolans blick och textens röst - om svenskspråkiga läromedel för den finlandssvenska grundskolan (min kärlek till läromedel känner inga gränser...)
Michael Ondaatje, Divisadero (jag är svag för hans lågmälda scenkarisma)
Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott (helt jättejätteintressant bara, 3 omläsning på gång. Tillhör tyvärr inte mig, utan Tuva Korsström på Husis)
New York City
Mona Simpson, Anywhere but here (roadmovie om rotlöshet och mor- o. dotterförhållanden)
Smith & Watson, Women, Autobiography, Theory
Barbro Lindgren, Vems lilla mössa flyger
Simone de Beauvoir, Memoirs of a Dutiful Daughter (Beauvoirs kanske bästa)
Victoria Glendinning, Vita (evig inspiratör!)
Barbara Hambly, The Emancipator's Wife (om Lincolns fru Mary Todd som blev galen)
Pia Ingström, Den flygande feministen (underbar)
Dogs for Dummies
Pauline Polkey, Women's Lives into Print (teori som gör mig glad)
Jan Fennell, The Dog Listener (rekommenderar varmt för alla som lever i flock)
Understanding Border Collies (långtradarfavorit)
Robert Åsbacka, Fallstudier
Smith & Watson, Reading Autobiography (tar detta i stället för sömnpiller)
Dog Training Box (små kort med träningstips :) )

Övrigt: Två markeringspennor, 2 hårspännen, 1 skruvmejsel, tändstickor, 1 vattenglas, 1 nr av Good Housekeeping, 1 nr av Knitting, en hög med Runners World, 1 bok om Scrapbooking (jag är wannabe Martha Stewart om nån nu lyckats glömma bort det), 1 guldmynt av plast och 1 fingervirkningsprodukt av Aron.

Nu undrar jag i min tur, vad Finlands Nigella har på sitt bord?

Sju dagar

2007-11-26T08:32:00.000-05:00

Sju dagar kvar tills flyttkarlarna kommer med sin bil, sin hurtiga humor (understatement) och sitt black dialect, som går ut på att svälja hälften av bokstäverna och tala jättesnabbt, som jag endast med stor möda förstår.

A Thanksgiving Wish from Aron

2007-11-22T15:40:00.000-05:00

Mom and dad
I Lov you vere moch and mom thancs for bying that turkey and I hop you hav a vere god thanksgiving. the End.

Höst i McLean

2007-11-22T14:39:00.001-05:00

Thanksgiving

2007-11-21T09:01:00.000-05:00

I morgon skall vi tillreda en traditionell Thanksgivingmiddag. I kylskåpet vilar en präktig luomukalkon som färdats hela långa vägen från den idylliska organiska kalkonfarmen via de himmelska portarna till vårt kök under omständigheter som den själv upplevt som värdiga en kalkon med a) självbeaktning och b) ett mångfasetterat känsloliv.
Att ta reda på detta kändes meningsfullt efter Sari Helins horribla dokumentär om kalkontransporter i Finland.
Nåja, kalkonen skall förstås stekas och serveras med potatismos, tranbärssylt och en triljon olika side dishes, exempelvis ungsbakade gröna bönor kokta i Cambells champinjonsoppa (ja, på burk), rikligt garnerade med friterad lök, som man också får på burk. Öh, vid närmare eftertanke tror jag att vi skippar det här momentet i menyn och bjuder på bönor med en riklig skvätt olivolja och vitlök i stället.
Sökte efter goda Thanksgivingrecept på nätet igår och slogs än en gång av insikten att det traditionella amerikanska köket värnar om det söta. Repertoaren av Grandmas casseroles, måsten på Thankdsgivingbordet, smaksätts i regel med åtminstone 0,5 dl farinsocker. Och nu talar vi alltså om en huvudrätt. Gällde det en efterrätt var sockermängden mångfördubblad. Fascinerande och äckligt.
Underbara Aron bar hem tranbärschutney som han tillrett i skolan igår och så bakade vi Grandmas transbärskaka enligt ett recept som han fått med sig hem. Kakan blev jättegod utom att just ingen annan tyckte om den än jag så nu har jag måstat uppoffra mig och äta upp den helt och hållet själv.
Burp.

Antibiotika

2007-11-18T14:41:00.000-05:00

När Hagar föddes var det nära att hon och hennes mamma skulle ha omkommit i barnsägsfeber trots att barn- och förlossningsdödligheten ren var i nedåtgående tack vare doktor Semmelweis, som lärt läkare och barnmorskor tvätta händerna innan de undersökte sina patienter.
Ändå gick något på tok och de svävade en tid mellan liv och död utan att få den vård de så akut behövt, antibiotika, som ju inte var uppfunnet ännu. Det var ett mirakel att de trots allt överlevde.
Och det är ett mirakel hur snabbt antibiotika krafsar rent i småpojkars infekterade örongångar! Det är så jag utan någon som helst ironi känner mig ödmjuk över att få leva just nu.

det sitter tre estrar ovanför mclean

2007-11-15T12:45:00.000-05:00

Det har ösregnar det sen morgonkvisten. Ni vet det ack så beskrivande finska uttrycket "sataa kuin esterin p-ä"? Det sitter åtminstone tre estrar ovanför McLean. Barnets febersjuka frodas i takt med att mammans högar med ogjort arbete växer (och växer och växer). De sista middagsgästerna for igår, vem skulle skrapa ren gjutjärnspannan med nedbränd risotto? Vem skulle trösta moloken mamma, instängd i huset med det sjuka barnet? Vem skulle rasta hundarna instängda i huset med det sjuka barnet och den molokna mamman?

Febervecka

2007-11-14T07:32:00.000-05:00

Jag har lyckats skriva en jobbig recension om dekadens och fila på en stipendieansökan i skarven mellan Arons febertoppar. Han har varit sjuk sen fredagen, men eftersom det ingenstans värker vill jag inte släpa honom till läkaren i onödan. Det blir ganska mycket cartoon networks med en mamma vars arbetsbord svämmar över av ofullbordarde projekt i kombination med flyttförberedelser.

Idag stod det i Washington Post att sex vilda elefanter dragit sig en fylla på risöl i Indien och löpt amok tills de "electroluted themselves", och att Paris Hilton blivit illa berörd, vilket jag förstår för det är ju ganska sorligt, men att jag måste läsa detta i WP får mig att förundrad ställa mig frågan varför nån på en så stor och fin tidning orkar bry sig om vad Paris tänker och känner?

Och...

2007-11-06T15:55:00.000-05:00

... vill jag bara tillägga, jag är mycket förtjust i Adas flermeterlånga husdjur som tar skorna av sig automatiskt i tamburen, läser tyska, är väluppfostrad och dessutom söt så det är egentligen hemskt synd att snart skiljas ifrån honom.

Vinröd dröm

2007-11-06T15:34:00.000-05:00

Ada har fått sitt körkort och gasar McLean runt i en Volvo som väcker nostalgi och fasa. Egentligen tillhör den mörbultade vinröda skönheten hennes "pet" Tyler, mormonen som uppvaktat henne i snart ett års tid (utan märkbara resultat) och som nu är i körförbud p.g.a. axelledsoperation. Genom att låna sin bil åt Ada får han nöjet att bli upplockad av henne varje morgon till skolan och returnerad hem igen på eftermiddagen, ingen stor tidsmässig och emotionell
uppoffring i jämförelse med den frihet bilen erbjuder, konstaterar damen i fråga nyktert.

pumpkins galore

2007-11-05T15:56:00.000-05:00

Höstlov idag och i morgon arrangerat för att lärarna skall hinna ha utvecklingssamtal i lugn och ro. Således körde vi inte längre än till Great Falls där Aron lekte indian och plockade höstlöv för ett skolprojekt.
Läraren berömde Arons engelska, speciellt bra är han på läsning och lär ha strålat med sina kunskaper om Christoffer Columbus. Men, sa Ms. Kelly mycket allvarligt, Aron är alltför högljudd (djup röst som överröstar allt och alla) och vägrar slutföra sina uppgifter om nåt annat intresserar mera (plockar hellre en bok från hyllan och läser än räknar kuber och cirklar), vilket sker ganska ofta. Jag nickade empatiskt.
Vädret är märbart kallare nu och ruskan som bäst. Min brutna tå är äntligen bättre och jag har upptäckt en ny tvåtimmarspromenad med hundarna. Den löper genom McLean ner till Potomac med hisnande utsikt över Maryland ända till Georgetown i DC för att fortsätta längs en vacker skogsstig invid en liten flod tills vi är plötsligt hemma igen.
Nu skall jag tända brasan, skala morötter för kvällens soppa och gräva fram vattenfäger åt Aron.

Halloween parade

2007-10-28T18:30:00.000-04:00

Fyra dagar före Halloween möts Dumbartonstreetarna för Halloween parade, den första i gatans närhistoria och vår första ever. Yes, it's a bat I wear for a hat (sorry you can't see the details!) and yes, that's Ozzy Ozborne!

Flyttångest

2007-10-26T07:23:00.000-04:00

Idag kommer flyttföretaget och utvärderar vårt lösöre som packas in och skeppas iväg i början av december. Det är faktiskt inte mer än fem veckor tills vi får leva möbel- och kastrullfritt igen, hi håå, tre veckor här och säkert lika länge i Nordsjö! Den 17.12 flyger Ada till Finland för att förbereda sin skolgång, jag och pojkarna följer efter den 20.12 och Tuomas i januari.

Begrava ett barn som aldrig fanns

2007-10-19T09:19:00.000-04:00

Igår fick vi besök av en gammal vän från Kalifornientiden, en schweizare som tillsammans med sin amerikanska flickvän tog hand om tvååriga Ada natten då Oskar föddes i vårt hem i Mountain View. Vi blev senare bjudna på deras bröllop till San Diego.
Under många år umgicks vi mer eller mindre regelbundet tills vi ungefär vid millennieskiftet tappade varandra ur sikte. Senare hörde vi via en bekants bekant att paret (äntligen) fått ett barn varefter vi försökte komma i kontakt med dem, utan resultat.
Den här veckan dök schweizaren plötsligt upp i Washington och vi bjöd förstås honom på middag. Dagen innan shoppade jag ivrigt presenter till barnet, enligt våra beräkningar nu tre år och den underbara amerikanska frun jag saknat; allt möjligt smått och gott och superamerikanskt som jag tänkte skulle göra henne och dottern glad och förstås skrev jag också ett brev med paketet.
Kommer så schweizaren på middag men han får aldrig något paket med sig hem. Böckerna jag köpt åt barnet kommer till ingen glädje för de är engelskspråkiga. Han har nämligen skilt sig från den amerikanska frun och de barn (2 st) han har fick han med en annan kvinna. Barnen talar tyska och spanska. Brevet får jag lov att omskriva och posta iväg den traditionella vägen. Fast det tar nog lite tid innan jag lyckas göra det. Just nu känner jag mig mest chockad och ledsen.

Städning är direkt hälsovådligt

2007-10-16T13:06:00.001-04:00

Jag bröt min lilltå medan jag städade på fredagen. Nu är foten dystert mörkblå liksom mitt sinne. Vad skall en skadad vinthund tänka som behöver mycket motion för att må bra?
Jag har nu dragit den slutsatsen av denna sorliga händelse och den tryckande familjestämning som påföljt att det är direkt farligt att städa. Jag väljer i framtiden att slippa det helt och hållet.
Poff! Hund, du är fri!

Små pirater

2007-10-15T16:34:00.000-04:00

Igår var Aron på sin bästa vän, Duncans födelsedagsfest. Duncan älskar att leka pirat och således hyrde familjen ett helt piratskepp i Annapolis dit de små firarna skjutsades av föräldrar och släktingar för att återvända glada och trötta hem sex timmar senare.
Jag tycker förstås det är underbart att barnen fick uppleva nåt så enastående som en piratfärd på Potomac med skattkistor och allt. Samtidigt känns alltihopa så overkligt. Folk har så höga inkomster här i trakten att det inte är ett problem att, låt oss säga de har tre barn, hyra ett piratskepp och ordna två prinsessfester (frisyrer, klänningar, kronor o smycken åt festarna, festdramaturg och mat) i närmaste mall per år. Eller att hyra en italiensk restaurang för en kväll så att dottern kan fira sin sweet sexteenfest med sina tjugo bästa vänner.
Det säger sig självt att något så enkelt som lekar och att meta godis och tiimariprylar inte allena hittar fram bland de små raringarna. Vill du vara med i gänget fixar du nåt liknande åt din gulleplutt så att hon eller han inte behöver skämmas inför sina vänner. Eller?

?!

2007-10-11T14:48:00.000-04:00

Herregud, herregud, herregud.
Det är 10 veckor tills vi flyttar och jag är långt ifrån färdig med Hagar.
Har varit i New York med underbar syster, legat i en mystisk febersjukdom, sovit i tält på Appalacherna och skrivit och omskrivit min text.
Att sånt.

Fröken Hund är ung dam nu

2007-09-25T09:22:00.000-04:00

Männen i mitt liv

2007-09-23T22:05:00.001-04:00

Och så blev det vardag i springtossan igen

2007-09-14T10:00:00.001-04:00

Veckan efter halvmaraton var jag i sjunde himlen. Konstant, dygnet runt. Läste på en bok jag skall recensera, gick på pilates, gjorde långpromenader med Fröknarna och njöt av min kropp som var först sjuk, sen stel men återhämtade sig förvånandsvärt snabbt.

Inget egentligt springande på sju dagar, sen äntligen springtossor på fötterna igen och till Potomac med Tuomas. Och det var hemskt. Benen tunga som stockar, vädret äckligt hett, inget vatten med förstås och humöret, ja, det blev allt svartare för varje kilometer. Nåja, just sånt är det, att träna för halvmaran och att forska. Långa, för det mesta ensama projekt med några få men desto underbarare high lights som man lever för som en annan idiot.

Företagsamhet

2007-09-14T09:26:00.000-04:00

Tipsad av en vän tog jag häromdagen Yritys-Suomis test för potentiella privatföretagare och klarade mig till min stora glädje hyfsat (19, 15, 11). Pröva!

I Virginia startar folk företag stup i kvarten, senast läste jag om en tonåring som blivit rik på hundgodis som hon kokat hemma och sålt över nätet. Om jag stannade här för gott skulle jag självklart öppna en blomsterhandel, vackra och kreativa blomsterarrangemang är då nåt amerikanarna inte är bra på. Men hur var det nu med den där tonårskillen i Finland som älskade mössor och snowboarding? Han började virka (eller var det sticka?) mössor själv för att få just såna han suktade efter och så fick han beställningar av sina vänner och nu har han ett eget mössföretag och blir förmögnare för varje dag. Garnet handlar han på Säästöpörssi och likande ställen. Sånt beundrar jag, den oförbättrade stickomanen och wannabe mössprivatföretagaren.

Fast när jag nu för ente gången tålmodigt ordnar skåp inför flytten i december så funderar jag om jag inte kunde starta ett eget flyttföretag med det samma, jag menar, det här om nåt kan jag ju.

En av Yritys-Suomis testfrågor berörde företagsamhet i barndomen. Nä, ingen sa någonsin åt mig att jag borde starta nåt eget. Annat är det med Aron. I somras sålde han egenhändigt plockade svarta vinbär i Fagervik (inte en bil stannade så jag fick köpa upp hans lager), bar in en redig mängd ved åt Sprattis som han fick 2 euro för och lyfte några krukor åt en stuggranne och fick hutlösa 5 euro i betalning (för att dagen efter ge Sprattis en påminnelse om alltför låg lön). Igår meddelade han mig medan vi väntade på skolbussen att han vill baka en kaka när han kommer hem. Väl hemma påminde jag honom om kakbaket och han svarade att han bakar gärna om han får betalt för det (nehej, det fick han då inte).

And the winner is Tanten

2007-09-02T19:23:00.001-04:00

Jag vaknade i tid (04.45), höll artig paus i strechandet under USA:s nationalsång nån minut innan starten (07.00) och njöt av att springa, ja, otroligt nog kändes det BRA att löpa nästan hela tiden om jag bortser ifrån de sista 1,5 kilometrarna av inalles 21,5 som var ganska hemska trots vacker utsikt över Atlanten, men vem orkar bry sig om smärta, dimmig blick och vacklande ben efter att man kommit i mål med heder och står drypade av svett med en vattenflaska i ena näven och en medalj i för att bli omkramad av Aron och Tuomas.
Tid: 2.24. Tanttid. Tanter rules.

Virginia Beach

2007-09-01T08:29:00.000-04:00

Shorts, t-shirt, pulsmätare, springtossor, solglasögon, solkräm, byteskläder, pyjamas och tandborste, Aron, simboll och herra Hakkarainen, chauffören Tuomas, tre rostbiffsmörgåsar, pastasallad och kaffe i termos. Vi är väl förberedda inför bilfärden till Virginia Beach och morgondagens halvmaraton.
Om jag kommer i mål på 2,5 timmar är jag lycklig. Att komma i mål överlag är en prestation i sig med tanke på jag måste stiga upp senast fem inför starten 07.00.

Kalas och kafferep

2007-08-30T12:53:00.001-04:00

Jag sorterade sommarfoton i går kväll i mitt digialbum. Helt fantastiskt, alla tangerar mat, middagar eller kaffedrickand på sätt eller annat. Födelsedagar, överraskningsbesök, kräftskivor, bohema citymiddagar mitt på gatan, härliga kakofoniska lunchträffar med munglada damer, flottiga munkar på torget. Vi har varit äkta kalas- och kafferepspinglor i sommar!

Rosa dröm

2007-08-27T14:11:00.001-04:00

Den här fick jag färdig igår och eftersom jag vet att en och annan handarbetstokig (hälsningar till Hanna och Raija!) följer bloggen tyckte jag det är värt att visa upp schalen. Hagar skulle ha älskat den helt galet, hypokondriskt rädd för drag som hon var och nästan alltid iklädd nåt som värmde axlarna...

Hemma igen

2007-08-27T14:02:00.000-04:00

Allt var sig likt i McLean när vi återvände efter fyra veckor i Finland. Värmen, fuktigheten, den bländande ljusmängden, syrsornas dagslånga spelande i lövverkets gröngömmor.
Märkligt att bläddra i kalendern och konstatera att vi reser hem om fyra och en halv månad.
Vad känner jag? Iver? Rädsla? Melankoli. En rusch av spänning och energi liksom inför varje stor förändring i livet, en svävande känsla av tyngdlöshet och konkret cellnärvaro, en märklig paradoxal känsla man kan bli beroende av.
Det var lugnande att vila i det vida, vitala och trygga nätverk av vänner och släktingar som inte ändrats och inte försvunnit någonstans. Att se gamla arbetsplatsen och nosa på möjliga nya för att se himlen öppna sig, miraklernas tid är inte förbi, plötsligt känner jag ingen stress längre!
Det gick upp för mig där jag slumrade i flyget över Atlanten att kanske inte vill det jag tidigare trott mig sukta efter yrkesmässig. Att jag nu vill något jag inte tidigare trodde jag skulle känna mig lycklig med. Och hur mycket stress och ansvar vill man dras med, frivilligt?
Nåja, det här var alltså en vag yrkesmässig mellanrapport av nåt slag...

Hur som helst, skönt att vara hemma. Barnen är ännu på sommarlov vilket betyder att också Hagar vilar, däremot stickar jag nästan maniskt och förbereder mig inför halvmaraton i Virginia Beach inkommande söndag. Invid en nostalgibild från ett träningspass i Montana där jag sprang med ett bjällerarmband för att hålla grizzlyn på avstånd...

Nu är reseväskan packad!

2007-07-20T15:41:00.000-04:00

Det blir nog en liten lucka i bloggandet nu, för i morgon bär det av mot NYC, Helsingfors och Fagervik.

Det här ser jag speciellt fram emot:

Doften av hav
Blåbär
Kantareller
Bastubadande
Vår stämningsfulla utetupp
Hasses café
Karis (hah, ni tror att jag skämtar, men jag är gravallvarlig)
Jörn Donner (jag skall intervjua honom)
ARKIV
Och släkt och vänner förstås!

Tillbaka i augusti.

Ps. Hagar har nu blivit student, men hennes identitetskris blir nog förlängd, jag hinner omöjligt leda henner ur den förrän jag packat upp min dator i Fagervik. Pinsamt för Hagar, men det kan nu inte hjälpas.

Reseminnen III

2007-07-19T09:23:00.001-04:00

Kanada, Banff National Park, Mount Rundle (3000 m). Årets death hike för min del, att jag ler på den sista bilden är helt fejkat (nästan)! Jag hade sprungit 8 km två dagar tidigare och gjort en rask tvåtimmars jämnmarksvandring dagen innan. Ärkeidiot. Stigen till Mount Rundle steg hela vägen mer eller mindre spikrakt uppåt så att vi klättrade framåt på alla fyra ibland, ju närmare slutmålet vi kom desto svårare blev terrängen som mest bestod av knytnävsstora lösa stenar och det bara skrek i mina muskler som inte hunnit återhämta sig. Gudar vad gott kaffet smakade när vi nådde Mount Rundles tvära haka och satte oss ner för att äta matsäck! Vi vände vid 2400 m för stigen blev bara brantare, stenarna lösare och mina muskler darrigare. Tuomas däremot mådde hur bra som helst och skulle lätt ha forsatt upp till 3 kilometer. No, otetaan uudestaan joku toinen kerta, vai mitä?

Reseminnen II

2007-07-19T08:58:00.000-04:00

Montana, Glacier National Park, Numa Ridge (2400 m). Sommarens mest balanserade och kanske också vackraste vandring. Vi startade vid norra ändan av sjön, strax ovanför Tuomas axel, steg långa vägar inne i grönskimrande barrskog för att efter en mödosam brant serpentinuppstigning plötsligt upptäcka världen under våra fötter.

Ps. Om ni planerar resa till Glacier National Park så gör det fort. Forskare misstänker att glaciärerna långsamt smälter bort så att de inte längre finns kvar år 2030, om klimatuppvärmningen fortsätter i samma takt som nu.

De barnlösas lycka

2007-07-19T08:28:00.000-04:00

Vi lever loppan med Tuomas för som somliga av er vid det här laget märkt flög alla tre barn till Finland på söndagen (och klarade finfint att på egen hand att byta plan i NYC). Tack att ni frågar, vi har njutit skamlöst! Städat en gång var efter alla prylar på ett magiskt sätt hållits på plats utan att börja flacka runt på det där typiska sätter över alla plan och rum och våningar. Inga smutsiga tonårssockor i soffan när jag kryper upp i den på kvällen. Inga legon som borrar sig i fotsulan. Inga halvruttna äppelskrot på toaletten (ja, ni läste rätt). Inget kalsonghav utanför Arons klädskåp (han kan prova länge innan han hittar just de som passar dagens stämning). Jag bär en helt löjligt liten kasse med mat från butiken, använder chili i mängder så hundarna nyser, kokar fylld pasta som Ada hatar men fram för allt lagar jag mat i näpna små portioner vilket känns helt fantastiskt efter vårens militära mängder.

Och så är det faktiskt fint att det är tyst för en gångs skull. Det är nästan aldrig tyst hos oss. Jag älskar tystnad.

Hagar mår också utmärkt under rådande omständigheter. Vi befinner oss för tillfället i Viborg där Hagar gick i flickskola men snart, förhoppningsvis redan idag eller allra senast i morgon, blir hon student, genomgår en identitetskris och flyttar till Helsingfors.

Reseminnen I

2007-07-02T17:09:00.001-04:00

Ha! Vi har överlevt vårt livs första brunbjörnskonfrontation, vandrat och vandrat och vandrat och slickat i oss änglasköna bergsprofiler i kanadensisk och amerikansk tappning. Frågar ni mig, så är Montana bäst. Stort, vilt, skönt och endast modest turistaxlat. Här får man äta hamburgare med äkta kopojkar och bli uppäten av grizzlyn om man beteer sig som en dum blondin i vildmarken. Vi vandrar och tränar för halmaraton och kissar i buskar under långvandringar och äter matsäck iklädda bjällerhalsband som får Aron att sjunga julsånger och mig att tänka på Topelius.
Så här är det; glammlivet i suburbian Washington d.c är patetiskt trångt och ytligt och prestationsinriktat för en vandrings- och frihetslysten själ som jag! I Montana hittade jag äntligen hem.

Fast de här bilderna är från Waterton National Park, Kanada. Ganska fint det också.

Kathy, här kommer vi!

2007-06-18T18:12:00.000-04:00

Min favorithjältinna i ungdomsboksgenren var Kathy som bodde i Klippiga bergen. Jag fick bokserien i gåva av mamma när jag var tonåring och låg hemma i angina, i nån av de flertaliga innan jag belönades med reuma, och jag älskade serien och ville inget hellre än resa till Klippiga bergen. Tjugonåtår senare får jag resa dit äntligen! I morgon flyger vi till Calgary i Kanada för att bila ner till Montana över Klippiga bergen genom olika nationalparker.

Fröknarna är på dog camp i Blue Ridge Mountains, VA, dit vi körde dem idag. Inte var de glada. Utom kanske Lilly, som inte förstod bättre. Kaneli, den kloka och erfarna, satt alla bromsar in och henne måste de släpa över en grusväg in i "lägerbyggnaden". Looks like a prison, sa Aron. Precis.

Adanyheter

2007-06-15T12:01:00.001-04:00

Härmed meddelas att Adas långlivade dröm om att komma in på humanekologiska linjen vid Tölö gymnasium har besannats, hon klarade inträdesprovet för någon månad sedan med glans och börjar läsa där i januari. Om hon inte rymmer till vännerna i McLean innan vi hunnit kedja fast henne i flygplanet, förstås.

Ps.

2007-06-15T09:25:00.000-04:00

Jag känner också många jättetrevliga amerikanare som jag träffar regelbundet och känner själarnas sympati med, så ni skall inte tro jag gått och blivit etnocentriskt inskränkt.
Men jag är utlänning och det känns ända in i rottrådarna ibland i vissa botoxspeedade överklasskontexter där folk med pappersvita tänder frotterat sig med varandra i åratal innan jag promenerade in i bilden. Och det är inte överhuvudtaget alla gånger så lätt att simma in i en ny och tidvis främmande kultur. På ett metafysiskt grundplan är och förblir jag den som avviker från normen bland annat eftersom det varit klart från första början att vi är här på långbesök, inte för att stanna.

Vad har jag då lärt mig? Att i framtiden alltid göra mitt yttersta för att införliva utlänningar i finsk diaspora i ett socialt sammanhang genom att visa intresse och respekt för dem sådana de är istället för att vänta att de först skall bli lite mer lika mig innan jag frågar hur de mår.

Amerikanare var det visst

2007-06-14T18:01:00.000-04:00

Jag säger er då att jag älskar amerikanare och jag hatar amerikanare. Detta går även att tillämpa på finnar. Eller svenskar, hur var och en nu behagar. Men varför är det trevligare att hata finnar? Eller ens svenskar? Mina hatkänslor mot en viss typs amerikanare gör mig bara tillplattad och lite rädd. Att hata en finne känns däremot redigt och schysst (och nästan lite hemtrevligt, man liksom växer själv!).
Igår på förskolans vårfest flög jag genom en tunnel tjugofem år tillbaka i tiden och pam! Där var jag igen, i gymnasiet med poppisflickorna som bara vill prata med varandra på rymdspråk och sen några udda poeter som inte vill prata med nån alls. Intressant. Ingendera ville prata med mig fast jag gläfste poesi och viftade glanssåbubblor ur min glittersvans.
Slank ut efter de obligatoriska trettio minuterna.

Fotbollsveckoslut

2007-06-12T19:52:00.000-04:00

I helgen spelade Ada tre matcher, Oskar två och bådas lag blev tvåor i championshipsen med en inre rankinlogik som ingen av oss ännu lyckats tyda. Ada gjorde tre mål med skadad lårmuskel som är nu mörklila och fick ett slag i ansiktet av en motståndarspelare så att blodet strittade men inget av detta påverkade hennes sisu. Oskar spelade också riktigt bra med tanke på att den brutna armen amputerade hans säsong.

Aron har slutat spela fotboll för att han, jag citerar, redan lärt sig allt om soccer.

Jag har undrat där jag stått och följt med matcherna under våren varför ingen vill prata med mig tills det sa BING i min hjärna, jag har ju ingen soccermomchair! Vips investerade jag 5 dollar i en egen ihopslagbar och babblade mig professionellt igenom alla tre matcher. Yes! I'm popular! I want more! Bara tre månader till och så börjar höstsäsongen!

Almost a first grader

2007-06-07T07:10:00.000-04:00

I Mount Vernon med Stenmans

2007-06-05T12:55:00.000-04:00

Det är alltså här George och Martha Washington bodde före och efter att han blev vald till USA:s första president och det var också här han dog i en halsinfektion som eventuellt tog sin början ur en rutten tandrot. Stället, som byggdes upp och upprätthölls med slavarbetskraft, ligger gudomligt invid Potomacfloden och hör till mina absoluta favoritställen för den vackra utsiktens skull. Visst är det en upplevelse att gå runt i huset och se sovrummet där Washington dog och som Martha sen flyttade ut ur och låste för att hon sörjde honom så. Och så brände hon deras brevväxling, den tokan, liksom Edith Södergran och Fredrika Runeberg föstörde dagböcker och brev för att de värnade om sitt privatliv. Det här hindrar inte folk att gå i deras fotspår och rekonstruera, fast på ytterst lös sand förstås.

Politics & Prose

2007-05-31T21:29:00.000-04:00

Det här är min favoritbokhandel i Washington D.C, Politics and Prose. Bohemt, dammigt, lagom sjaskigt bokparadis med ett café på nedre plan som bjuder på organiskt kaffe ur riktiga kaffekoppar. En raritet alltså, här säljs ju allt i regel ur engångsmuggar.
Ikväll lämnade jag barnen ensama hemma, Tuomas är ju på resa i Europa, och körde till Connecticut Avenue för att pressa mig i sommarhettan (plus 32) bland ett sextiotal andra beundrare för att höra Michael Ondaatje (bl.a. The English Patient) läsa högt ur sin nyaste roman, Divisadero. Där satt jag med slutna ögon på ett litet bord med tunna diktböcker bakom en pelare och njöt av Ondaatjes milda röst, av stämningen, av hans torra humor som förlöste skrattsalvor och tänkte att det här älskar jag, ord, ord, ord och djupsinniga människor som ids skriva alla dessa underbara berättelser och läsa dem högt för oss.

Ps. Bilden på Ondaatje är oskarp och dålig på alla vis, pelaren, avståndet och alla ryggar framför mig gjorde inte uppgiften lätt, men jag bara måste publicera den här.

Trött bollmaniker släpper inte taget

2007-05-30T20:10:00.000-04:00

Interiör

2007-05-30T19:38:00.001-04:00

Såhär ser mitt arbetsbord ut, den välorganiserade halvan vill säga. Det är ganska mysigt fast jag säger det själv. En liten detalj som inte syns på bilden är pälsbollen Lilly som har för vana att krypa under bordet när jag jobbar och lägga sig på mina bara fötter. Hon påminner mig om lilla Simone de Beauvoir som helt i början av Mémoires d’une jeune fille rangée sitter tryggt inkrupen under sin fars arbetsbord och iakttar världen och den patriarkala familjeordningen. När hon så småningom växer upp kommer hon, oförskönt freudianskt, att förknippa all intellektuell verksamhet med viljan att intressera och charmera fadern.
Helt som Lilly. Idag sportade hon med att släppa sin boll (som jag trodde jag gömt undan, snart förstår ni varför) ner för trappan utanför mitt arbetsrum för att, när bollen väl bomp-bomp-bomp landat i nedersta våningen, rusa ner efter den och så tillbaks upp igen för att släppa ner bollen igen, bomp-bomp-bomp o.s.v. Mellan varven sprang hon in till mig och skällde uppmanande för att jag skulle komma ut och beundra henne vilket jag, helt som Simones far, förstås snällt gjorde. Tills jag blev trött och gömde bollen. Helt som Simones far som i nåt skede tyckte det var nog med all beundran så när hon väl kommit upp i tonåren slutade han uppmuntra henne, flickor skulle ju helst vara vackra som lillasystern, inte vetgiriga och intellektuellt nyfikna som Simone.
När jag tänker efter så tror jag att jag måste ge Lilly hennes boll tillbaka nu...

Självrannsakan och stickmani

2007-05-29T15:16:00.000-04:00

Det har varit kusligt tyst här på sistone då jag koncentrerat mig på att möta sådana sidor hos mig själv som inte trivs så bra i offentligheten. Jag tror det kallas för självrannsakan. Hälsosamt och bra, men i någon skarv måste man tvinga sig själv ut i vardagslivet igen. Så tadaa, här är jag igen, mer mörbultad men också klokare och mognare än nånsin förut, får vi hoppas!

Jag har ju inget jobb att se fram emot då jag återvänder hem, vilket ni säkert visste redan (och ja, jag kan ju för guds skull inte skylla på nån annan än mig själv, jag vet, jag vet). Men nej, det var inte det bekymret jag skulle vädra idag, utan det komisktironiska i att märka att man som plus 40-åring fortfarande tampas med samma evighetsproblem som i ungdomen. Som nu till exempel frågan vad jag skall bli när jag blir stor. Den ruvar jag på än idag men till min stora överraskning i nytt, gott sällskap; tillsammans med min tonårsdotter som likaså går runt och fundrar över sin framtid. Är det bakvänt eller trendigt och supermodernt? Futuristiskt, eller postfuturistiskt kanske? När jag var ung tänkte jag att jag skulle ha landat på nån stabil grund när mina barn blir så stora att de på allvar börjar fundera på sin framtid, men nä, så gick det ju inte.

Och så har jag insjuknat i stickmani igen och fyndat i bokhandeln. Så många uppätbart härliga mönster och så lite tid att sticka!

Mysboden, in memoriam

2007-05-14T19:12:00.000-04:00

Kära Mysboden (Arons dagis i Hfors för den som inte vet),

Aron med familj har nu bott ett och ett halvt år i Virginia, men än lever ni aktivt med i vår familjehistoria. Ännu förra våren presenterades ni för alla som bara var redo att lyssna som paradiset på jorden, stället dit Aron helst omedelbart ville återvända. Nu är Aron lycklig i USA med härliga Ms. Jørgensen och Ms. Byrne, förskolelärarna vid Chesterbrook Elementary och sina klasskompisar, men talar fortfarande regelbundet om Monica, Lisbet och Nina, KALLE (min bästa vän), den goda maten, den underbara gården och livets olidliga lätthet i Nordsjö. Vi är ödmjukt tacksamma över att ha fått dela liv med er. Länge leve Mysis och dagvården i Finland!

Söndagslycka

2007-05-13T16:39:00.000-04:00

Idag körde vi till Riverbend park, en nationalpark invid Potomacfloden, och gjorde en långpromenerad under vilken vi såg fem ormar och många tusenfotingar. Utflykten avslutades med en härlig picknick i strålande solsken.

Annors har jag bara svävat av lycka för igår hämtade posten äntligen med sig Pia Ingströms Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet. En mesmeriserande läsupplevelse, sannerligen! För mig ligger det något av deja vu över det hela fast jag själv var ganska liten när det begav sig, men om man som jag genomlevt de senare tonåren i Charlotta Bouchts trogna sällskap så har ju alla de här underbara damerna och fredsmarscherna passerat revy och rumsterat i ens medvetande ren länge i en återberättad form. Märkligt, men först under genomläsningen av Pias bok går det upp för mig hur konkret mina egna ideologiska rötter faktiskt ligger just i finlandssvensk 70-talsfeminism, inte i den angloamerikanska och franska feministisktteoretiska tradition jag hyllat som mina husgudar. Alla de reformer de fick till stånd då ideologiskt, politiskt och konkret och den barrikadanda de odlat skapade ju den plattform vi akademiska feminister på 80- och 90-talen tog sats ifrån, inte för att alla av oss kanske förstod eller ville erkänna vem vi var ett tack skyldiga.

Ur Matildas kokbok; Amerikamosters favoritlunch

2007-05-10T15:07:00.000-04:00

Fullkornspastapesto på blandsalladsbädd
Grillad zucchini & aubergine
(Avokado)
Fullkornsbröd, valnötter

Grilla några zucchinin & auberginer enligt mina anvisningar i det förra receptet. Gör en fransk salladsdressing (3 delar olja, 1 del balsam- eller vitvinsvinäger plus pressad vitlök och salt) och pensla de grillade grönsakerna med den.

Fattigmanspesto: 1-2 krukor basilika, vitlök (hellre för lite än för mycket, vitlök tenderar att köra över alla andra smaker och kan i det här fallet dessutom ge en bitter eftersmak när den nöts med basilikan), 0,5-1 dl mandelspån, 0,5-1 dl riven pecorino pepato (härlig hård italiensk ost med hela svartpeppar i som ger extra sting åt peston!) eller parmesanost plus olivolja tills konsistensen blir lagom krämig.
Koka fullkornspasta enligt anvisningar, häll i durkslag och slå tillbaka i kastrullen. Blanda peston i.

Lägg rikligt med blandsallad på en tallrik, häll på vinäger. Toppa med pastapesto och grillade grönsaker plus en handfull valnötter och någon skiva fullkornsbröd.

Avokado passar perfekt med den här rätten. Jag råkade dessutom ha några portobellosvampar i kylskåpet som jag grillade, jättegott!

Two handsome boys in colonial Williamsburg

2007-05-10T14:48:00.000-04:00

Skrivarliv

2007-05-10T11:03:00.000-04:00

Usch vad tyst det varit på bloggen på sistone, jag skäms för jag har ju dyrt och heligt lovat hålla er uppdaterade om vår vardag. Att forska är att föra monolog med döda jäklar som svarar förföriskt men mycket knapphändigt, om ens det. Ibland påminner det om ett polisförhör när de tiger och ler så där irriterande Mona Lisalikt fast man tar dem om strupen och skriker fula ord åt dem. Lägg till min geografiskt isolerade position så kan ni förstå varför jag känner mig trött på min egen röst, mina frågor, mina tankar ibland.

Och ändå förstår jag på nåt skumt existensteoretiskt plan att mitt liv är trevligt. Riktigt trevligt, till och med. Som när Aron kommer hem från skolan och gav mitt ett brev som han skrivit på eftis där det står I LIK YO MOM I HOP YOR HAPY. Eller när jag sa åt min sexmånadersvalp ”fot” och hon följde mig tätt invid vänster ben, fast vi inte tränat just det här specifika momentet hemskt ofta. Hm, hör det också till det positiva att Ada syns alltmer sällan hemma eller missar jag nåt centralt här nu? Jag behöver ju inte tillreda så stora matportioner längre utom de dagar då jag har fyra extratonåringar vid middagsbordet, förstås.

Evergreen

2007-04-27T16:32:00.000-04:00

Mamma, Jussi och Liisa Keränen från Seattle, min faster alltså.

På promenad innan stormen

2007-04-18T21:00:00.000-04:00

Översvämning

2007-04-18T20:49:00.000-04:00

På söndagen och måndagen ösregnade det i ett sträck, det var stormen från söder som nådde oss med brak och dunder och vi sov som hundar med T av rädsla av taket skulle rivas loss. Jag har inte hört en lika agressig stormvind tidigare och visst fick den mycket skada till stånd på östkusten.
Sen kom översvämningen. 72 timmar efter regnets början svämmade Potomac över som bara en rasande indianflod kan och täckte våra favoritstigar under virvlar och skumm och stridiga forsar. Det var en muminsk upplevelse att beundra floden på tryggt avstånd.

Ur Matildas kokobok: Vårlunch

2007-04-18T18:23:00.000-04:00

Kära Matilda,
förlåt att jag inte uppdaterat receptboken på ett tag, men jag tappade helt plötsligt bort min användarkod för bloggen och sen kom den hemska massakern. Nå, jag låg i natt och funderade vad som skulle smaka dig så här i april och tänkte genast på den gröna lunchen jag bjöd Ilse och Jussi förra veckan. Den bestod av:

Grön sparris
Haricot verts i olivolja och vitlök
Valnötssallad

Koka de gröna bönorna al dente (10-15 min) och häll dem sedan i ett durkslag. Lägg bönorna tillbaka i kastrullen, salta lätt, häll i en frikostig skvätt med olivolja plus en pressad vitlöksklyfta. Blanda.
Koka samtidigt sparrisen al dente (ca 10-15 min) och lägg den på ett fat. Servera smält smör separat eller ringla på sparrisen (det gjorde jag).
Medan bönorna och sparrisen kokar blandar du en grönsallad av en salladssort som inspirerar dig. Lägg i gurka och körsbärstomater ifall du har lust (fast mina tomater var slut och så blev även salladen helgrön) eller nöj dig med en stor näve valnötter, se till att du får åtminstone 5 hela nötter på ditt eget fat.

Lätt som bara den! Det enda problemet är att sparrisen är dyr. Du kan alltid servera 2 lagomstora zucchinin istället som du skär till medaljonger. Strö på salt och låt vila en halv timme, skölj, torka av med hushållspapper och pensla med olivolja. Grillar i ugn tills medaljongerna får en spräckligt gyllenbrun yta. Salta vid behov.

Hälsar moster Mari

Svart måndag

2007-04-16T21:16:00.000-04:00

Vid det här laget har ni alla säkert fått läsa om massakern vid Virginia Tech där någon sköt blint runt sig och tog slutligen också sitt eget liv. När jag skriver det här har 32 offer dött och en handfull ligger i mer eller mindre kritiskt tillstånd på sjukhus.
Man behöver inte vara detektiv för att misstänkta att massakern tagit plats i en föreläsningssal med endast en ingång eller låsta dörrar. Två offer sköt han ihjäl ren på morgonen i en studentbostad på campuset.
Polisen ger inte ut detaljerad information innan alla anhöriga kontaktats och det är just tanken på dem som fick mig att gråta när jag hörde nyheten i radion. Offret kunde ha varit grannens pojke som kom in på VT för två år sen eller Oskars soccer coach Troy som studerar där, men som till all lycka skickade lugnande mejl åt vänner och bekanta på eftermiddagen. Ada har kramp i magen inför morgondagen för många av hennes skolkamrater har storasyskon som studerar vid VT.
Ironiskt att höra Virginias demokratsenator Webb beklaga incidenten i TV för samma man försvarar ju aggressivt och högljutt rätten att bära vapen i självförsvar. Men enligt statistiken används licensvapnen endast i liten grad för just det ändamålet, majoriteten av vapenbrukarna är självmördare eller inbrottstjuvar som kommit över vapnet och skjutit dess ägare för att kunna bättre koncentrera sig på sin verksamhet.

Ganska ynkliga känner vi oss för tillfället alltså, trots glädjen över att ha Ilse och Jussi här på besök.

Fröknarna

2007-04-08T15:24:00.000-04:00

Spring break

2007-04-08T15:06:00.000-04:00

Nå inte for ju iväg någonstans förstås. Vi har ju två hundar, vilket vi glömde bort i vår planeringsiver och dem placerar man inte på kennel i ett nafs i de här kvarteren. Dessutom gjorde Gunvor och Henrik ett kärkommet återbesök i samband med Gunvors Eisenhower fellowship och vi njöt av körsbärsblommorna vid Tidal Basin i DC tillsammans. Och så åt vi påsklamm tillsammans här i McLean för en vecka sedan på söndagen, för idag, då det egentligen skulle gälla att bjuda på stek med tillbehör, kör vi ju fram och tillbaka till flygfältet i repris, först efter Ilse och Jussi och sen senare Ada.

Glad påsk!

2007-04-07T18:20:00.000-04:00

Den frivola i närbild

2007-03-27T15:07:00.000-04:00

Fröken Valp vallar boll

2007-03-26T10:13:00.000-04:00

I magnolians tid

2007-03-26T09:55:00.000-04:00

Vi lever i magnolians tid igen, underbart, underbart! Vem kan låta bli att älska den frivola, fräcka magnolian? Dagstemperaturen vandrar rastlös mellan plus 10 och plus 25 och hela naturen är besatt av våryra. Fröken Valp börjar visa autistiska drag i sin kärlek mot bollar men är med undantag för detta, hm, intressanta drag lika älskvärd som tidigare.
I morgon åker Ada tillsammans med sin tyskaklass till förorten Gummersbach i Tyskland: bor i värdfamilj med busschaufförpappa och hausfraumamma med två pojkar, går i tysk skola och gör kortare resor, bl.a. till Berlin, den lyckogrisen. Kvarstår att hitta på nåt roligt att göra med pojkarna när deras vårlov börjar om en vecka. Philadelpia? New York? Eller stanna hemma, skriva Hagar och kommendera pojkarna ut på bakgården för sig själva...

Ur Matildas kokbok Underbaraste zucchinisoppan

2007-03-21T07:34:00.000-04:00

Barnens kusin Matilda har blivit vegetarian. Själv äter jag numera kött och känner mig med undantag för lederna (som är sig lika) friskare än någonsin förr. Det här betyder ju då inte att vegetarianism är hälsovådligt, tvärtom, men när det begav sig var jag inte själv duktig nog att räkna det dagliga protein- och vitaminbehovet och så blev det att jag var förkyld mm. mest hela tiden.

Alltnog, Matildas rara producentmamma bad mig för evigheter sedan om recept och igår bestämde jag mig, medan jag lufsade McLean runt i min jogginstass och hoppades att nån skulle rädda mig i sin bil, att föra in ungefär ett recept i veckan på bloggen. Överföring av ett sorts receptarv alltså, från moster till systerdotter som jag döpt till, ta daa, Matildas kokbok.

Här följder det första receptet på en len och otroligt god soppa som vi äter ofta till vardags och ibland som förrätt vid finare middagar. Servera med semlor, knäckebröd mm. Och obs Matilda, glöm inte bort den dagliga B12: an!

Matildas underbaraste zucchinisoppa ever (4 pers)

5 små zucchinin eller 3 stora
1 purjolök
det rivna skalet av ¼ - ½ ekologisk citron
vatten så att löken och zuccinin nästan täcks
1 tärning grönsaksbuljong
grädde
(salt)

Skär purjon i mindre bitar. Skala och skär zucchinin i bitar och lägg i en kastrull tillsammans med löken, citronskalet, buljongtärningen och vattnet. Låt koka på låg värme tills allt mjuknat och kör sedan till pure med stavmixer. Späd på med grädde tills konsistensen blir den rätta, varken alltför löst eller tjockt, värm upp och salta vid behov.
Det tar ungefär 30 minuter att tillreda soppan från skalningsmomentet tills den är färdig att serveras.

Flyg fula fluga

2007-03-15T14:15:00.000-04:00

Jag såg just en fluga flyga förbi mitt arbetsrumsfönster!

Idag:
25 grader varmt.
Fågelkvitter.
Vårblommor.
Svettiga skolbussar.
Åskmoln som närmar sig i horisonten.

Höh, det här börjar låta som en metafor för mitt skrivande.

...and a pirate dog with her best friend

2007-03-11T19:49:00.000-04:00

Pirate party

2007-03-11T19:43:00.000-04:00

Idag

2007-03-08T20:21:00.000-05:00

Idag hade jag faktiskt en ganska bra skrivdag fast det var snow delay, igen. Verkligen. Ett halvt papper stora svep om fennomani och Hagars far och nån sida till om Virginia Woolfs änglar svävande i det förindustriella borgerliga finska vardagsrummet. Egentligen är det Hagars mamma Anna jag blir mesmeriserad av, det är hon som är hemmets ängel förstås för Hagar hatade ju allt vad husmorskap, matlagning, handarbeten och äktenskap hette och därför är jag ju lite förälskad i henne. Också.

I morgon fyller Aron sex år. Säger inget om hur fort tiden går. Inget. Nu traskar jag ner för att för sista gången kvällspussa en femåring.

Intersubjektivitet, anyone?

2007-03-06T17:29:00.000-05:00

Och medan jag gråter över mitt förspillda liv som harmonisk homemaker försöker jag förstå vad begreppet intersubjektivitet betyder. Poststrukturalistisk syn på subjektet, ja? Subjektet blir till endast och i kontexter, ja? Konstrueras i diskursiva, dialogiska, ideologiska skarvar, ja? Hjälp helst i populärvetenskaplig och förtätad form emottages med tacksamhet i McLean.

Tänka sig

2007-03-06T16:53:00.000-05:00

Tänka sig, här har jag suttit och gråtit efter mina vänner. Och medan jag gjort det har jag insett att det är fan och anamma att en expatriat och potentiell homemaker (som hemmafru så vackert heter på amerikanska) skall ta sig an att skriva en bok av alla möjliga arbeten när hon kunde brodera i stället och göra mer välgörenhet och kamma sitt hår ibland, laga proper mat, dammsuga, sköta vinterträdgården, uppfostra barn och hundar och äkta makar, vandra i mallen, läsa böcker av purt intresse och shoppa onödigheter, låta huvudet tömmas på tankar och sväva i nån konstig ändamålslös lätthet, gå på gym och låta medelålders fläskvalkar smälta, koncentrera sig på att inte tänka på så mycket svårt och vara därför harmonisk i det stora okunskapliga hela.
Inget av detta har jag eller är jag.
Och ändå känns det ganska bra att gråta.

Marskänsla

2007-03-04T17:39:00.000-05:00

Här levs skrivarvliv och därför är det så tyst på bloggen. Herregud, nästan två veckor gick åt till snölov och Arons scharlakansfeber och nu vill jag bara skriva och vara tyst och asocial. Och ändå framskrider min text så långsamt att jag bara vill dö! Stora historiska svep tar timmar av förberedelse i anspråk och sen när det äntligen ligger där till pappers, ett anspråkslöst stycke finsk kulturhistoria i hagar olssonsk tappning, så ser det så enkelt ut att jag bara vill gråta.
Jag tänker på er ändå. Ofta. Tro mig eller inte. Faktiskt gör jag det.

Liten sjuk pojke...

2007-02-21T17:21:00.000-05:00

... räknar dagarna till sin födelsedag i mars. Det är många minuter till festen, säger Aron, så många att bara pappa och Ulla-mummu kan räkna rätt ända fram.

En söndag i februari i världens huvudstad

2007-02-21T09:57:00.000-05:00

Nå, såhär var det

2007-02-21T09:38:00.000-05:00

Nåja, nu vet vi det då. Joseph är ingen pianist utan tenor och fd. Natoanställd, numera sjunger han i kör och föreläser om nationell säkerhet på nåt skumt men försvarsmässigt säkert viktigt universitet i huvudstadsregionen. Och olyckan diskuterade vi inte alls för att han inte vågat berätta om den för sin fru som varnat honom för svag is och vars namn jag inte kommer ihåg just nu, men hon var jättetrevlig. Fast jag tror nog att hon blev lite misstänksam under vårt besök eftersom vi nämnde noterna vi sett i Josephs bil. Vadå noter, sa hon och ja, varför hade vi kikat in i hans bil?
Vi blev bjudna på vin och stek med tillbehör och härlig glassdessert och vi hade det riktigt trevligt. Dessutom fick vi fribiljetter till en klassisk konsert med nordiskt tema i DC om nån vecka, det skall bli roligt!

Ps. Tuomas som är so modest hälsar att vi inte drog upp Joseph ur vaken, han kravlade upp själv och att nån annan säkert släpat honom med sig de där 3 kilometrarna ifall vi inte gjort det.

Joseph

2007-02-16T20:54:00.000-05:00

Ikväll ringde telefonen och det var Joseph, pianisten (tror vi eftersom det låg noter i hans bil) vi räddade efter att han fallit i iskalla Potomac under en skridskofärd. Han bjöd oss på middag hem till sig i morgon och han lär också ha bjudit in vänner. Spännande (understatement)!
Fortsättning följer...

Och ännu mera snö...

2007-02-14T19:48:00.000-05:00

... och skolorna stängda ännu i morgon, vad blir det nu av detta? Fast vackert är det ju bevars och lilla Fröken Hund njuter storligen av sitt livs första snöväder.

Mera snö

2007-02-14T14:34:00.000-05:00

Snö, snö, snö och stängda skolor. Hagar har blivit ganska högljudd på sista tiden så jag har stängt in mig på arbetsrummet för att vara henne till lags medan jag helt kallt skickat barnen och hundarna i pulkabacken.
På lördagen tog jag mig ändå ut och sprang med Tuomas längs Potomac där vi räddade livet på en man som fallit genom isen. Vattnet var kallt, vinden isande, mannen inte purung och i chock, ingen möjlighet att plocka upp honom med bil och tre kilometer till parkeringsplatsen. Vi skyddade honom mot vinden med våra kläder så gott det gick och följde honom hela vägen till bilen, den sista kilometern sprang han med oss medan jag bar på hans skridskor. Närmare än så har jag inte kommit amerikanskt 50-tal tidigare, det var nämligen då han köpt skridskorna.

ABC

2007-02-08T15:16:00.000-05:00

Nu är det då bevisat, det går att lära sig läsa på tre språk samtidigt fast man bara är fem år gammal och bokstäverna stavas ibland på helt olika sätt; apelsin blir lätt äplsin och Anna Änä. Aron läser nu långsamt, mycket långsamt på engelska, svenska och finska och skulle jättegärna ännu lära sig ”det där frankrikespråket” som storasyster läser i High School. Och så kan han skilja på udda och jämna tal och berätta om Martin Luther King och Thanksgiving if he is in the right mood.
Det intressanta är att han, om han följer sin årskull, borde sättas i förskola i Finland när vi återvänder i januari 2008 där man, som vi så gott vet, inte vill förstöra barnens trygga barndom genom att lära dem läsa. Borde han helt enkelt hoppa över en klass? Och ändå är han ju bara en helt vanlig femårig pojke som är största delen av dagen övertygad om att han är en riddare, samlar passionerat på pinnar, blir rasande när han inte vinner i brädspel och tror att det skulle vara roligast att fira födelsedag varje dag.

Snö

2007-02-07T09:02:00.000-05:00

Alla skolor och eftisar stängda. Ljuden som hörs i bakgrunden är de jublande barnens. Hagar och jag muttrar.

Utsikt från mitt arbetsrumsfönster, det innbyggda myggnätet gör bilden lite suddig.

Fröken Hund växer

2007-02-07T08:57:00.000-05:00

Förlåt

2007-02-05T17:03:00.000-05:00

Här igen sen en vecka, förlåt att jag inte uppdaterat sidan. Det var hur skönt som helst i Finland utom att jag inte riktigt fick sovet så när jag väl återvände till McLean sov jag i tre dygn ungefär.
Vintern kom till Finland samma dag som jag, det var underbart exotiskt att jogga i snöyra runt Tölöviken. I Åbo hittade jag ett förlorat syskon åt Hagar, pratade länge med Roger Holmström och såg på fotografier från Hagars liv. I Helsingfors bodde jag på världens bästa bed & breakfest på Apollogatan (tack än en gång Ilse och Jussi!) och hittade ungefär allt det jag var på spaning efter på UB. Besöket på Söderströms var bitterljuvt. Ett år efter avskedet börjar till och med långsamma lilla jag förstå att en underbar fas i livet är över, kanske för för gott.
Igår åt vi tv-dinner och såg på Super Bowl, till efterrätt hade vi runebergstårtor för klockan var ju över 24 i Finland, måndag således och Runebergsdag.

Och för att trösta er...

2007-01-18T14:25:00.000-05:00

... innan jag reser iväg så kan jag berätta att vi har det riktigt mysigt och kallt här nu, ungefär som ni där i Norden. Enligt Washington Post kan vi få snö ikväll, ända upp till maffiga 1,5 centimeter. Vi får se om skolorna vågar ha öppet i morgon, frågar sig tidningen. Ja, visst låter det farligt, säger jag också.

Hagar

2007-01-18T13:52:00.000-05:00

I morgon flyger jag till Finland för att sitta på universitetsbiblioteket i Hfors och handskriftsavdelningen vid Åbo Akademi, bl a skall jag äntligen gå igenom alla fotografier som Hagar lämnat efter sig och som förhoppningsvis avslöjar detaljer om miljö och klädstil mm. Och så skall jag träffa Roger H i Åbo, han är hagarguru.
För övrigt har jag den här veckan diskuterat förlossningar på sent 1800-tal med överläkaren vid Åbo universitetssjukhus, försökt spåra nulevande släktingar till Ella Frelander och gjort listor på allt det som jag skall göra i Finland nästa vecka (LÅNG lista må ni tro).
Allt detta betyder listpaus på över en vecka.

Regn

2007-01-13T08:55:00.000-05:00

Det verkar inte bli nån riktig vinter i norra Virginia i år. Förra januari var så kallt att vi måste ha ett extra värmeelement i burspråket i köket när vi åt frukost där klockan sex på morgonen, jag och Ada. Vi frös ändå om fötterna och saknade Finland och golvvärmen på Dagögatan. Idag regnar det, liksom det gjorde i går och i förrgår. Jag tänker hasa mig till Potomac River i alla fall och springa 6-7 kilometer för att förbränna den choklad våra polska gäster prackade på oss igår.

Hollywood!

2007-01-10T12:10:00.000-05:00

Igår damp miss Lilys släkttavla ner i våran postlåda där det inte endast framkommer att hon är registrerad i The American Association of Border Collies och att hennes förfäder icke så överraskande kommer från Irland, utan också att hennes farfarsfar varit FILMSTJÄRNA, en av huvudrollsinnehavarna i filmen om grisen Babe. Ja, nu när sanningen gick upp, inte kunde vi väl ha nöjt oss med nåt mindre än ett barnbarnsbarn till en hollywoodstjärna?

Sommarvärme

2007-01-09T09:18:00.000-05:00

Är det normalt med sommartemperatur i januari? På söndagen promenerade vi i DC i t-shirts, solen gassade och svetten lackade. Värmerekord: plus 24. I verkligheten borde temperaturen ligga vid noll med eventuell riskt för snöbyar, trafikkaos och stängda skolor.

Nu bara måste jag skriva en recension som ren borde ligga färdig för att sen ta itu med Hagar. Varför är det här med självdisciplin så himla svårt ibland? Skulle helst ligga på golvet med valpen som växer med rasande fart. Nu liknar hon inte längre en liten isbjörn utan en liten bordercollie, i morgon är hon väl ren en jänglig tonåring på vinglande ben. Åh, varför växer mina barn så fort? Snart dagas körkort, studenthippor och yrkesval, boet splittras och livet blir helt nytt igen. Kan inte nån hitta på ett sätt att konservera dem alla fyra i just den här underbara, kaotisktsöta stunden; Ada, Oskar, Aron och Lily?

Miss Lilys första långpromenad

2007-01-06T15:30:00.000-05:00

New York

2007-01-03T13:45:00.000-05:00

Vardag

2007-01-03T13:31:00.000-05:00

Våra jul- och nyårsgäster har droppat av i små klasar. Om en timme kör jag farmor till Dulles och så har vi huset igen för oss själva. Inte så roligt som det kan låta. Vi, inte minst Lily, har vant oss vi att ha sällskap dygnet runt och nu känns det ganska tomt och ödsligt här hemma.

NY översteg alla mina förväntningar trots att jag var himla förkyld. På två dagar hinner man inte med så mycket men detta njöt vi av: MOMA där vi vandrade i timmar och såg underbar nutidskonst, I Puritani på Metropolitan och utställningen om immigration på Ellis Island. Och så flanerade vi planlöst runt i timmar mellan skyskraporna och runt Central Park.

What? Why?

2006-12-31T16:26:00.000-05:00