Liten sjuk pojke...

... räknar dagarna till sin födelsedag i mars. Det är många minuter till festen, säger Aron, så många att bara pappa och Ulla-mummu kan räkna rätt ända fram.

En söndag i februari i världens huvudstad

Nå, såhär var det

Nåja, nu vet vi det då. Joseph är ingen pianist utan tenor och fd. Natoanställd, numera sjunger han i kör och föreläser om nationell säkerhet på nåt skumt men försvarsmässigt säkert viktigt universitet i huvudstadsregionen. Och olyckan diskuterade vi inte alls för att han inte vågat berätta om den för sin fru som varnat honom för svag is och vars namn jag inte kommer ihåg just nu, men hon var jättetrevlig. Fast jag tror nog att hon blev lite misstänksam under vårt besök eftersom vi nämnde noterna vi sett i Josephs bil. Vadå noter, sa hon och ja, varför hade vi kikat in i hans bil?
Vi blev bjudna på vin och stek med tillbehör och härlig glassdessert och vi hade det riktigt trevligt. Dessutom fick vi fribiljetter till en klassisk konsert med nordiskt tema i DC om nån vecka, det skall bli roligt!

Ps. Tuomas som är so modest hälsar att vi inte drog upp Joseph ur vaken, han kravlade upp själv och att nån annan säkert släpat honom med sig de där 3 kilometrarna ifall vi inte gjort det.

Joseph

Ikväll ringde telefonen och det var Joseph, pianisten (tror vi eftersom det låg noter i hans bil) vi räddade efter att han fallit i iskalla Potomac under en skridskofärd. Han bjöd oss på middag hem till sig i morgon och han lär också ha bjudit in vänner. Spännande (understatement)!
Fortsättning följer...

Och ännu mera snö...

... och skolorna stängda ännu i morgon, vad blir det nu av detta? Fast vackert är det ju bevars och lilla Fröken Hund njuter storligen av sitt livs första snöväder.

Mera snö

Snö, snö, snö och stängda skolor. Hagar har blivit ganska högljudd på sista tiden så jag har stängt in mig på arbetsrummet för att vara henne till lags medan jag helt kallt skickat barnen och hundarna i pulkabacken.
På lördagen tog jag mig ändå ut och sprang med Tuomas längs Potomac där vi räddade livet på en man som fallit genom isen. Vattnet var kallt, vinden isande, mannen inte purung och i chock, ingen möjlighet att plocka upp honom med bil och tre kilometer till parkeringsplatsen. Vi skyddade honom mot vinden med våra kläder så gott det gick och följde honom hela vägen till bilen, den sista kilometern sprang han med oss medan jag bar på hans skridskor. Närmare än så har jag inte kommit amerikanskt 50-tal tidigare, det var nämligen då han köpt skridskorna.

ABC

Nu är det då bevisat, det går att lära sig läsa på tre språk samtidigt fast man bara är fem år gammal och bokstäverna stavas ibland på helt olika sätt; apelsin blir lätt äplsin och Anna Änä. Aron läser nu långsamt, mycket långsamt på engelska, svenska och finska och skulle jättegärna ännu lära sig ”det där frankrikespråket” som storasyster läser i High School. Och så kan han skilja på udda och jämna tal och berätta om Martin Luther King och Thanksgiving if he is in the right mood.
Det intressanta är att han, om han följer sin årskull, borde sättas i förskola i Finland när vi återvänder i januari 2008 där man, som vi så gott vet, inte vill förstöra barnens trygga barndom genom att lära dem läsa. Borde han helt enkelt hoppa över en klass? Och ändå är han ju bara en helt vanlig femårig pojke som är största delen av dagen övertygad om att han är en riddare, samlar passionerat på pinnar, blir rasande när han inte vinner i brädspel och tror att det skulle vara roligast att fira födelsedag varje dag.

Snö

Alla skolor och eftisar stängda. Ljuden som hörs i bakgrunden är de jublande barnens. Hagar och jag muttrar.

Utsikt från mitt arbetsrumsfönster, det innbyggda myggnätet gör bilden lite suddig.

Fröken Hund växer

Förlåt

Här igen sen en vecka, förlåt att jag inte uppdaterat sidan. Det var hur skönt som helst i Finland utom att jag inte riktigt fick sovet så när jag väl återvände till McLean sov jag i tre dygn ungefär.
Vintern kom till Finland samma dag som jag, det var underbart exotiskt att jogga i snöyra runt Tölöviken. I Åbo hittade jag ett förlorat syskon åt Hagar, pratade länge med Roger Holmström och såg på fotografier från Hagars liv. I Helsingfors bodde jag på världens bästa bed & breakfest på Apollogatan (tack än en gång Ilse och Jussi!) och hittade ungefär allt det jag var på spaning efter på UB. Besöket på Söderströms var bitterljuvt. Ett år efter avskedet börjar till och med långsamma lilla jag förstå att en underbar fas i livet är över, kanske för för gott.
Igår åt vi tv-dinner och såg på Super Bowl, till efterrätt hade vi runebergstårtor för klockan var ju över 24 i Finland, måndag således och Runebergsdag.