Nu är reseväskan packad!

Det blir nog en liten lucka i bloggandet nu, för i morgon bär det av mot NYC, Helsingfors och Fagervik.

Det här ser jag speciellt fram emot:

Doften av hav
Blåbär
Kantareller
Bastubadande
Vår stämningsfulla utetupp
Hasses café
Karis (hah, ni tror att jag skämtar, men jag är gravallvarlig)
Jörn Donner (jag skall intervjua honom)
ARKIV
Och släkt och vänner förstås!

Tillbaka i augusti.

Ps. Hagar har nu blivit student, men hennes identitetskris blir nog förlängd, jag hinner omöjligt leda henner ur den förrän jag packat upp min dator i Fagervik. Pinsamt för Hagar, men det kan nu inte hjälpas.

Reseminnen III

Kanada, Banff National Park, Mount Rundle (3000 m). Årets death hike för min del, att jag ler på den sista bilden är helt fejkat (nästan)! Jag hade sprungit 8 km två dagar tidigare och gjort en rask tvåtimmars jämnmarksvandring dagen innan. Ärkeidiot. Stigen till Mount Rundle steg hela vägen mer eller mindre spikrakt uppåt så att vi klättrade framåt på alla fyra ibland, ju närmare slutmålet vi kom desto svårare blev terrängen som mest bestod av knytnävsstora lösa stenar och det bara skrek i mina muskler som inte hunnit återhämta sig. Gudar vad gott kaffet smakade när vi nådde Mount Rundles tvära haka och satte oss ner för att äta matsäck! Vi vände vid 2400 m för stigen blev bara brantare, stenarna lösare och mina muskler darrigare. Tuomas däremot mådde hur bra som helst och skulle lätt ha forsatt upp till 3 kilometer. No, otetaan uudestaan joku toinen kerta, vai mitä?

Reseminnen II

Montana, Glacier National Park, Numa Ridge (2400 m). Sommarens mest balanserade och kanske också vackraste vandring. Vi startade vid norra ändan av sjön, strax ovanför Tuomas axel, steg långa vägar inne i grönskimrande barrskog för att efter en mödosam brant serpentinuppstigning plötsligt upptäcka världen under våra fötter.

Ps. Om ni planerar resa till Glacier National Park så gör det fort. Forskare misstänker att glaciärerna långsamt smälter bort så att de inte längre finns kvar år 2030, om klimatuppvärmningen fortsätter i samma takt som nu.

De barnlösas lycka

Vi lever loppan med Tuomas för som somliga av er vid det här laget märkt flög alla tre barn till Finland på söndagen (och klarade finfint att på egen hand att byta plan i NYC). Tack att ni frågar, vi har njutit skamlöst! Städat en gång var efter alla prylar på ett magiskt sätt hållits på plats utan att börja flacka runt på det där typiska sätter över alla plan och rum och våningar. Inga smutsiga tonårssockor i soffan när jag kryper upp i den på kvällen. Inga legon som borrar sig i fotsulan. Inga halvruttna äppelskrot på toaletten (ja, ni läste rätt). Inget kalsonghav utanför Arons klädskåp (han kan prova länge innan han hittar just de som passar dagens stämning). Jag bär en helt löjligt liten kasse med mat från butiken, använder chili i mängder så hundarna nyser, kokar fylld pasta som Ada hatar men fram för allt lagar jag mat i näpna små portioner vilket känns helt fantastiskt efter vårens militära mängder.

Och så är det faktiskt fint att det är tyst för en gångs skull. Det är nästan aldrig tyst hos oss. Jag älskar tystnad.

Hagar mår också utmärkt under rådande omständigheter. Vi befinner oss för tillfället i Viborg där Hagar gick i flickskola men snart, förhoppningsvis redan idag eller allra senast i morgon, blir hon student, genomgår en identitetskris och flyttar till Helsingfors.

Reseminnen I

Ha! Vi har överlevt vårt livs första brunbjörnskonfrontation, vandrat och vandrat och vandrat och slickat i oss änglasköna bergsprofiler i kanadensisk och amerikansk tappning. Frågar ni mig, så är Montana bäst. Stort, vilt, skönt och endast modest turistaxlat. Här får man äta hamburgare med äkta kopojkar och bli uppäten av grizzlyn om man beteer sig som en dum blondin i vildmarken. Vi vandrar och tränar för halmaraton och kissar i buskar under långvandringar och äter matsäck iklädda bjällerhalsband som får Aron att sjunga julsånger och mig att tänka på Topelius.
Så här är det; glammlivet i suburbian Washington d.c är patetiskt trångt och ytligt och prestationsinriktat för en vandrings- och frihetslysten själ som jag! I Montana hittade jag äntligen hem.

Fast de här bilderna är från Waterton National Park, Kanada. Ganska fint det också.