Om krishantering, med äckelvarning för de känsliga

Jag har besökt IMF:s huvudkontor två gånger den här veckan. Första gången deltog jag i en konversationsgrupp, andra gången fick jag info för nykomlingar om bl.a. språkkurser, arbetsmöjligheter, beskattning mm. I samband med det andra besöket fick jag höra en lång och detaljerad redovisning om krishantering i fall av terrordåd etc. Om IMF attackeras kommer Tuomas automatiskt att tas till bombskyddet där de har mat och vatten för X dagar. Om attacken riktas mot flere mål samtidigt och om jag råkar befinna mig i DC skall jag genast ta mig till huvudkontoret. Om jag däremot befinner mig hemma kommer jag inom loppet av två timmar att få ett telefonsamtal från IMF till vår trådtelefon där en inbandad röst berättar mig ifall IMF klarat sig eller inte och att jag skall vänta på nästa samtal. Pling, samtalet slut. Och sen?

Rådgivaren berörde inte frivilligt frågan vad som händer barnen ifall både T och jag stängts in på IMF eller ifall ingendera av oss återvänder hem. För hon hade inget svar att ge. Pling. Vill stänga av tanken, den är outhärdlig.

Jag rekommenderades också varmt att göra en överenskommelse med någon bekant i centrala USA, ett område som inte rankas som terroristhotat, som fungerar som kontaktperson mellan Tuomas och mig i fall av en attack av ett eller annat slag. Mobilnätverket på öst- och västkusten kommer att kollapsa totalt medan det sannolikt är möjligt att nå folk som bor mellan dessa områden. Kvarstår problemet att bli bekant med nån som bor där. Any ideas?

När jag smått chockad återvände hem la jag för första gången märke till att det kryllar av poliser och vakter i DC. De finns överallt: runt IMF, Världsbanken och Vita huset, utanför metrostationerna och inne på museérna, de vandrar längs Pennsylvania Avenue och flyger i ständig cirkel i helikoptrar över staden. På metrotågen finns stora skyltar med pedagogiska instruktioner om vad man skall göra i fall av kris samtidigt som man urskuldar sig för bristen på papperskorgar (som tagits bort så att ingen kan gömma bomber i dem, fast det säger skylten ju inte) och uppmuntras att hålla koll på övergivna väskor. Jag uppmanas att fråga personen som står närmast väskan ifall den är hans eller hennes egendom. Urk, stirrar stint ner i min bok medan metron dunkar på för jag vill inte upptäcka övergivna väskor i en metro som kör 140 km. i timmen för att höra att ingen vidkänner dem. Seriously; vad hinner jag göra med den informationen innan världen exploderar i ett stjärnregn?

Dinner in Honor of Mr. Alan Greenspan

Maten var god, sällskapet uppflytande och Alan imponerande, karismatisk och, hmm, ganska ful (mamma kommer inte tycka om att jag skrev ut detta, förlåt, förlåt!). En av världens mest uppskattade och inflytelserikaste ekonomister, fd. Juillardstudent och saxofonist och gift med fru nr. 3, en vacker blondin som förtjänar mer pengar än han på sitt tv-jobb.
Jag umgicks största delen av kvällen med en pratglad italienare som berättade hisnande historier om sitt tragikomiska äktenskap och om hur han försökt smuggla in en hel parmesanost från Rom till Washington DC. (opastöriserade produkter är bannlysta av den amerikanska tullen), ett vågat projekt som misslyckades för att den italienska ministern plötsligt avgick vilket, tro mig eller icke, ledde till att osten hamnade i fel flygplan och upptäcktes en tid senare tack vare lukten av en överraskad flygvärdinna som returnerade den till utrikesministeriet i Rom. Jag har inte på länge skrattat så gott som igår i sällskap av min bordskavaljer!
Dessutom hjälpte han mig att lösa ett av mina största kulinaristiska problem för tillfället; var man hittar god salladsmozzarella i Washington DC.

Four, five, SEX!

Idag tog jag Aron till en av Amerikas största leksaksbutikskedjor, Toys R Us, där vi letade efter hinkar, spadar och andra uteleksaker. Han var på sprudlande gott humör efter en överraskande bra dag i skolan. Medan jag som en Alice i Underlandet långsamt vandrar längs hyllraderna hör jag plötsligt en klar, hög pojkröst bakom mig: "One, two, three, four, five, SEX!" Min första tanke är WOW! men just då vänder sig en amper gråhårig dam mot oss och ger oss en, nå, milt sagt upprörd och ilsken blick. Freeze! Inte lätt att samtidigt le snopet och urskuldande i riktning mot damen OCH berömma den stolta lilla linluggen som ännu igår höll fast vid att aldrig, under inga omständighet lära sig engelska.

Efter den tredje skolveckan...

Ada har varit på besök hos en kurskompis, en svensk pojke som tagit hand om henne sen hon började i McLean H S och gissa om hon är fnittrig och nöjd. Jag menar, hur högt på tonåringarnas önskelista står det att umgås med familjen och enbart med familjen i över två månaders tid?

Oskar är lika nöjd och glad som förut och skulle gärna stanna i tre års tid så att han också fick gå i High School. Är detta samma buttra unga man som förbannade allt vad skola heter för tre månader sedan?

Aron däremot är ledsen och frågade senast idag när vi äntligen återvänder hem. Hem till Ulla-mummu och måndagseftermiddagarna hos henne. För att inte tala om Mariannegodisarna i mummus köksskåp. Och hem till Kalle, "min bästa kompis". Det grämer honom forfarande att han aldrig hann besöka Kalles hem "och kan Kalle inte komma hit nu i stället, mamma, snälla!". I matbordet konstaterade han uppgivet att det är svårt att förstå när om två år är och ja, vad skall man säga till det?

I morgon börjar min engelskakurs och på kvällen skall T och jag äta middag med Alan Greenspan. Okej, okej, okej, vi är inte de enda som äter middag med honom, men ändå. Långklänning och finfrisyr och tuxido och allt. Kanske lyckas nån fota oss innan vi avlägsnar oss majestätiskt från 3954 N. Dumbarton St.?

Spank me!

Vad beror det på att dagarna rusar iväg utan att jag får nåt vettigt gjort? Jag vaknar klockan sex för att äta frukost med Ada som åker iväg med skolbussen klockan 06.40 (skolan börjar strax efter sju), väcker Oskar och Aron klockan sju, skickar iväg Oskar med skolbussen klockan åtta och kör Aron till dagiset. Sen följer sex timmar av ostörd arbetsro innan Aron skall plockas hem igen.
Och vad har jag fått gjort under de sex timmarna? Läst mindre än jag planerat (MYCKET mindre), tänkt mindre än planerat och skrivit mindre än planerat. I stället har jag kokat litervis med kaffe, varannan kopp koffeinfri med tanke på magsyrorna, bläddrat i kokböcker, tvättat kläder, ätit sallad, snubblat över fotoalbum som bara måste bläddras igenom innan de läggs på sin plats i bokhyllan och krafsat hunden bakom örat. Njutit av tillvarons olidliga lätthet. Med andra ord: jag är hundraprocentigt ineffektiv, lat och ovärdig den frilanstillvaro som kommit till mig som en skänk från ovan. Alla läsande lutheraner: spank me, please!

Regnsurt om skor

Det ösregnar. Jag tänker med fasa på alla virginianska barn som just nu klampar runt i gegemoijiga skor på skolor och på dagis. Här tar man aldrig skorna av sig, verkar det som. På Arons dagis leker barnen och sover dagssömn i samma skor de sprungit ute i. Jag slipper inte tanken att det är motbjudande! Försöker lösa min första kulturkrock med att fördjupa mig i skons kulturhistoria i Amerika, rapport följer så fort jag fått några forskningsresultat.

På måndagen firade vi Martin Luthers födelsedag med en ledig dag från skolan och åkte dagen till ära en timme västerut, mot Appalacherna, för att vandra. Vi såg lite snö, en enorm uggla, fyra råddjur och en sjabbig hamburgarrestaurang. Vackert var det och avkopplande!

Efter den andra skolveckan

Efter den andra skolveckans slut kan jag endast konstatera att livet blivit lättare för varje dag som gått. Ada, som var ordentligt nere förra veckoslutet och övertygad om att hon aldrig mer får vänner, har haft lunchsällskap alla dagar. Dessutom har hon avklarat ett prov i genetik med vitsordet A vilket är strålande med tanke på att hon missat det mesta av provområdet då hon inte hunnit gå i skola mer än en och en halv vecka innan det begav sig. Flickan är strålande glad och positiv och shoppar för tillfället kläder med sin far i närmaste mall.

På tal om kläder så är skolornas klädkoder oerhört strikta. Inga napaskjortor, minikjolar, djupa urringningar, rasistiska eller sexistiska slogans mm. Ada fick sig en näpst andra skoldagen för att hennes t-skjorta blottade fem centimeter av magen. Skjortan hade krympt i torktumlaren. Pappas fel.

Aron njuter av lördagsron utklädd till en riddare. Oskar gör på en egen blogg och jag tänker sätta mig i fåtöljen och sticka. I morgon gör vi en utflykt till Apalacherna, reserapport följer senare.
Sköt om er!

Hälsningar från plastpåssamhället

Idag gläder jag er med en bild på Aron, han går i sin mors fotspår eller vad?

Aron hälsar att han är glad för han har fått en tåpuss i skolan och överlevt fem vaccinationer. Idag konstaterade han att han är en modig pojke för att han äntligen börjat sova i sitt eget rum (yes!) och för att han vågar stanna ensam i skolan. Men, fortsatte han, jag är fortfarande rädd för mörker.

Jag har joggat runt McLean idag med Kaneli men suck, det var inte lätt! Det finns ju inga trottoarer, inga trygga övergångsställen, ingen större park i närheten. För att nu tala om gatubelysning; ett vansinnesprojekt att rasta hunden efter solnedgång. Tanken är att du hoppar i bilen och kör till ett rekreationsområde där du springer eller rastar hunden, inte att du erövrar ditt grannskap till fots.

Det här är ett bilarnas samhälle. Vår granne med tre tonåringar i huset är ett gott exempel, det står sammanlagt fem bilar parkerade utanför deras hus. Metron fungerar i teorin väl men når endast en bråkdel av villaförorterna. Bussnätverket är outvecklat och bussarna håller aldrig tidtabellen; de kommer antingen för tidigt eller för sent.

Det här är också ett plastpåssamhälle. Påsarna som dina uppköp packas i är så tunna att de ofta används dubbelt och håller inte mer än några produkter innan de spricker. Gör du storuppköp en gång i veckan återvänder du hem med inte mindre än tjugo påsar. Varorna packas in automatiskt av kassan och tackar du nej får du sura miner. För ser ni, bandet som varorna seglar fram på avbryts halvvägs av en påshållare och sim salabim, ner faller din mjölkgallon eller ditt korvpaket och så lyfts påsen upp på bandet eller rakt in i din kärra. Om du däremot inte vill använda påsar måste kassan lyfta var produkt för sig över gapet så att du kan själv packa in dem i din tygväska. Och det tycker hon inte om. Det är säkert förklaringen till att jag inte sett en enda tygväskkund i närbutiken.

3954 N. Dumbarton St.

Oskar

Oskar hade matteprov idag och han fick - tadaa - A, vilket är det högsta vitsordet. Det är märkligt hur just han av våra tre barn anpassat sig snabbast. Förra veckan formligen dansade han hem från skolbussen för att det var så roligt i skolan (onsdag) eller för att han fått kramar av två flickor (torsdag: den kvällen var han så sprallig att jag skickade honom på långpromedad med Kaneli) eller för att han, för första gången i sitt liv inte varit först färdig med sin matteuppgift (fredag). Chesterbrook Elementary ger honom något han inte upplevat tidigare: en alltigenom positiv inlärningsmiljö, intellektuellt tuggmotstånd och kramglada flickor!

Jag tycker förstås väldigt synd om er alla som rapporterat om slaskväder i Helsingfors för McLean har badat i solljus idag. Och minns ni hur vårfågelkvitter låter? Men hej, ni är hjärtligt välkomna på besök när helst ni har vägarna förbi. Jag bjuder på kaffe och chocolate chip cookies!

Vi och Georg W!

Vi har överlevt den första skolveckan, yes!

Först i pärsen var Aron som började fredagen innan nyår på dagiset Fun & Friends utan att vare sig tala eller förstå engelska. Han trivs inte precis men packar snällt varje morgon kramdjuret Huvve (uttala u:et finskt...) i sin skolväska, tycker om sin lärare Ms. Vonya och vinkat modigt från skolfönstret när mamma försvinner in i sin hyrbil och kör bort. Han saknar Mysis dock och fram för all saknar han sin vän där, Kalle. Jag tror det tar några månader för honom att anpassa sig. Han har lärt sig 3 nya ord engelska utöver de två han kunnat från förut (yes, no): trash, butterfly och bathroom.

Oskar började i Chesterbrook Elementary School tisdagen den 3. januari och verkar tycka mycket om sin klass och sina pratglada, sociala och nyfikna klasskamrater. Fram för allt njuter han av undervisningen som verkar vara av hög standard. Han förstår nästan allt läraren och eleverna talar men känner sig frustrerad över att inte kunna uttrycka sig på det nya språket. Skoldag nr. 3 sprang en av pojkarna i klassen fram till honom genast på morgonen och frågade om han äntligen lärt sig engelska så att de kunde prata med varandra! Suck, sa Oskar när han kom hem. Han läser ESOL, engelska som andraspråk två timmar varje dag och kommer nog att lära sig tala innan han hunnit blinka. Vilket inte minskat stressen dock.

Ada går i nionde klass i McLean High School och säger om skolan såhär: nå, jag har inte dött men inte är det så njutningsfullt heller. Urk, inte lätt att hitta fram i den enorma gymnasiebyggnaden, inte känna nån (fast alla lär vara himla vänliga och intresserade av henne), inte tala helt flytande, inte klara av att öppna skåpdörren på egen hand och vara tvungen att störtdyka i naturvetenskaper, historia och amerikansk litteratur på engelska. Bl a måste hon läsa Shakeaspeares Romeo och Julia i originalversion (men till det säger mamma endast bra, bra, bra, så skall det låta!).

Vad som är viktigast: storisarna vet att det tar sin tid att anpassa sig till den nya skolmiljön och det tycker i det stora hela att vårt nya liv är fint och värt alla uppoffringar. Aron däremot har först nu insett att vi faktiskt kommit för att stanna och talar längtansfullt om Helsingfors, sina vänner och släktingar där. Alla tre läntar till Fagervik vilket nog betyder att vi besöker Finland i sommar så fort skolorna här tagit slut, d.v.s. efter den 20 juni. Det får bli en sorts morot för barnen att de får återse sitt sommarparadis i år.

Och Tuomas då? Han började på IMF förra veckan men hans chefsperiod inleds först nästa vecka, vilket betyder att han inte har ett eget arbetsrum ännu och ingen fast telefon (bad business för mig förstås). Han verkar nöjd och energisk.

Jag har främst mjuklandat barn och ställt i ordning här hemma för vårt lösöre anlände äntligen förra veckan. En sån lyx att få sitta i sin favoritfåtölj, äta ur riktiga tallrikar, låta fingret löpa över bokryggarna i hyllan, sitta vid arbetsbordet med utsikt över vardagsrummet, köket och den underbara trädgården med fiskdammen...

Temperaturen har plötsligt stigit upp till 15 grader. Nu: ut!