Fröken Hund är ung dam nu

Männen i mitt liv

Och så blev det vardag i springtossan igen

Veckan efter halvmaraton var jag i sjunde himlen. Konstant, dygnet runt. Läste på en bok jag skall recensera, gick på pilates, gjorde långpromenader med Fröknarna och njöt av min kropp som var först sjuk, sen stel men återhämtade sig förvånandsvärt snabbt.

Inget egentligt springande på sju dagar, sen äntligen springtossor på fötterna igen och till Potomac med Tuomas. Och det var hemskt. Benen tunga som stockar, vädret äckligt hett, inget vatten med förstås och humöret, ja, det blev allt svartare för varje kilometer. Nåja, just sånt är det, att träna för halvmaran och att forska. Långa, för det mesta ensama projekt med några få men desto underbarare high lights som man lever för som en annan idiot.

Företagsamhet

Tipsad av en vän tog jag häromdagen Yritys-Suomis test för potentiella privatföretagare och klarade mig till min stora glädje hyfsat (19, 15, 11). Pröva!

I Virginia startar folk företag stup i kvarten, senast läste jag om en tonåring som blivit rik på hundgodis som hon kokat hemma och sålt över nätet. Om jag stannade här för gott skulle jag självklart öppna en blomsterhandel, vackra och kreativa blomsterarrangemang är då nåt amerikanarna inte är bra på. Men hur var det nu med den där tonårskillen i Finland som älskade mössor och snowboarding? Han började virka (eller var det sticka?) mössor själv för att få just såna han suktade efter och så fick han beställningar av sina vänner och nu har han ett eget mössföretag och blir förmögnare för varje dag. Garnet handlar han på Säästöpörssi och likande ställen. Sånt beundrar jag, den oförbättrade stickomanen och wannabe mössprivatföretagaren.

Fast när jag nu för ente gången tålmodigt ordnar skåp inför flytten i december så funderar jag om jag inte kunde starta ett eget flyttföretag med det samma, jag menar, det här om nåt kan jag ju.

En av Yritys-Suomis testfrågor berörde företagsamhet i barndomen. Nä, ingen sa någonsin åt mig att jag borde starta nåt eget. Annat är det med Aron. I somras sålde han egenhändigt plockade svarta vinbär i Fagervik (inte en bil stannade så jag fick köpa upp hans lager), bar in en redig mängd ved åt Sprattis som han fick 2 euro för och lyfte några krukor åt en stuggranne och fick hutlösa 5 euro i betalning (för att dagen efter ge Sprattis en påminnelse om alltför låg lön). Igår meddelade han mig medan vi väntade på skolbussen att han vill baka en kaka när han kommer hem. Väl hemma påminde jag honom om kakbaket och han svarade att han bakar gärna om han får betalt för det (nehej, det fick han då inte).

And the winner is Tanten

Jag vaknade i tid (04.45), höll artig paus i strechandet under USA:s nationalsång nån minut innan starten (07.00) och njöt av att springa, ja, otroligt nog kändes det BRA att löpa nästan hela tiden om jag bortser ifrån de sista 1,5 kilometrarna av inalles 21,5 som var ganska hemska trots vacker utsikt över Atlanten, men vem orkar bry sig om smärta, dimmig blick och vacklande ben efter att man kommit i mål med heder och står drypade av svett med en vattenflaska i ena näven och en medalj i för att bli omkramad av Aron och Tuomas.
Tid: 2.24. Tanttid. Tanter rules.

Virginia Beach

Shorts, t-shirt, pulsmätare, springtossor, solglasögon, solkräm, byteskläder, pyjamas och tandborste, Aron, simboll och herra Hakkarainen, chauffören Tuomas, tre rostbiffsmörgåsar, pastasallad och kaffe i termos. Vi är väl förberedda inför bilfärden till Virginia Beach och morgondagens halvmaraton.
Om jag kommer i mål på 2,5 timmar är jag lycklig. Att komma i mål överlag är en prestation i sig med tanke på jag måste stiga upp senast fem inför starten 07.00.