En bloggs död

Odyssén närmar sig sitt slut. Efter två underbara och känslorika år i USA flyger vi i morgon hem till Nordsjö för att fira jul på Apollogatan i Tölö. Kära släkt, vänner, bekanta och okända, det har äntligen blivit dags att ta virtuellt avsked för att börja umgås in real life i stället. Tack för att ni orkat läsa och kommentera och medleva.

Den här bloggen är nu officiellt död, men Wannabe Martha Stewart (som för övrigt hälsar, att hon hittat en underbar garnaffär på Key West!) fortsätter sitt leverne, i framtiden förhoppningsvis tvåspråkigt.

Key West 4

Key West 3, Adas födelsedagsseglats

Key West 2

Key West 1

nu är två år över

Vi har slutstädat på N. Dumbarton St, packat, stängt huset, lämnat nycklarna åt grannen och kört till Ronald Reagan National Airport.
Nu sitter jag i en liten stuga på Key West med blick över the Gulf of Mexico. Tuomas packar strandväskan, Aron hoppar jämfota och tonåringarna myser i bakgrunden. Vi är trötta men ganska nöjda över att det värsta i avskedsväg är nu över (på flygfältet grät 5 tonåringar HÖGLJUTT bl.a). Om en vecka är vi i Helsingfors i det värsta mörkret med undantag för Tuomas, som fortsätter till New Orleans och senare tillbaka till IMF och Washington DC.
Och någonstans i McLean, Virginia, står en mörbultad vinröd Volvo parkerad.

den sista läxan innan avskedsfesten i elementary

slutstädning

Tomt hus

Tomt hus. Fem madrasser på golvet. Två hundar ivrar sig gärna bland sängkläderna så att endast två fuktiga nosar glänser i mörkret. Fast då får de nog höra vad de är värda med sina livliga fästningodlingar och skogstrassliga pälshärvor.
Allas tankar riktar sig framåt, mot Key West och Nordsjö och ny skolvardag i Helsingfors. Tiden rinner sin kos. Melankolikern frossar sig i tanken att en period i livet snart är slut för evigt, men tröstar sig med kroppsminnet av att vakbada och löpa längs Nordsjö stränder, också mitt i mörkaste december. Om någon månad återvänder ju ljuset.

Flyttdag 4

Flyttdag 2 & 3

Flyttdag 1

Avsked 1

Avskedsfest. Vin, öl och fingerfood. Grannar, som äntligen fick chansen att umgås med varandra. Pratglada utlandsfinnar. Skämtsamma polacker (se bild) som såg till att alla skrattade gott och högljutt och hela tiden. Tjänstemän som kopplade av. Trevlig mormonpappa som knappt fick muntur bland ivrigt språkande tonårsmammor. Barn som sprang hysteriskt runt. Hundar i fångenskap som skällde frenetiskt. Tonåringar som låste dörren till rummet för att de ville ha föräldrafritt. En på alla sätt mycket lyckad fest. Sorligt att skiljas.

På nattduksbordet

Min favoritpoet undrar vad jag har på nattduksbordet och svaret lyder, inte så mycket. Jag har nämligen en rymlig bokhylla helt fast min säng som fungerar som ett förlängt nattduksbord, praktiskt va! Inga rasande högar! Nåja, här kommer listan:

Hög 1 (på bordet)
Anne Tyler, Digging to America (besvikelse, slappt grepp om multikultiamerika)
Sara Stridsberg, Drömfakulteten
Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor


Hög 2 (hyllan)
Ebba Witt-Brattström, Ediths jag (inte Ebbas bästa bok, men läsvärd)
Hal Higdon, Run fast. How to Beat Your Best Time (heh, heh, mitt sportego är stort!)
Runners World. The Runners Diet (om jag läst den här skulle jag inte behöva godis- och vinstrejka, se inlägget nedan)
Lena Einhorn, Vad hände på väg till Damaskus? (absolut fascinerande)
Joyce Carol Oates, The Falls
Staffan Selander, Skolans blick och textens röst - om svenskspråkiga läromedel för den finlandssvenska grundskolan (min kärlek till läromedel känner inga gränser...)
Michael Ondaatje, Divisadero (jag är svag för hans lågmälda scenkarisma)
Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott (helt jättejätteintressant bara, 3 omläsning på gång. Tillhör tyvärr inte mig, utan Tuva Korsström på Husis)
New York City
Mona Simpson, Anywhere but here (roadmovie om rotlöshet och mor- o. dotterförhållanden)
Smith & Watson, Women, Autobiography, Theory
Barbro Lindgren, Vems lilla mössa flyger
Simone de Beauvoir, Memoirs of a Dutiful Daughter (Beauvoirs kanske bästa)
Victoria Glendinning, Vita (evig inspiratör!)
Barbara Hambly, The Emancipator's Wife (om Lincolns fru Mary Todd som blev galen)
Pia Ingström, Den flygande feministen (underbar)
Dogs for Dummies
Pauline Polkey, Women's Lives into Print (teori som gör mig glad)
Jan Fennell, The Dog Listener (rekommenderar varmt för alla som lever i flock)
Understanding Border Collies (långtradarfavorit)
Robert Åsbacka, Fallstudier
Smith & Watson, Reading Autobiography (tar detta i stället för sömnpiller)
Dog Training Box (små kort med träningstips :) )


Övrigt: Två markeringspennor, 2 hårspännen, 1 skruvmejsel, tändstickor, 1 vattenglas, 1 nr av Good Housekeeping, 1 nr av Knitting, en hög med Runners World, 1 bok om Scrapbooking (jag är wannabe Martha Stewart om nån nu lyckats glömma bort det), 1 guldmynt av plast och 1 fingervirkningsprodukt av Aron.

Nu undrar jag i min tur, vad Finlands Nigella har på sitt bord?

Sju dagar

Sju dagar kvar tills flyttkarlarna kommer med sin bil, sin hurtiga humor (understatement) och sitt black dialect, som går ut på att svälja hälften av bokstäverna och tala jättesnabbt, som jag endast med stor möda förstår.

A Thanksgiving Wish from Aron

Mom and dad
I Lov you vere moch and mom thancs for bying that turkey and I hop you hav a vere god thanksgiving. the End.

Höst i McLean

Thanksgiving

I morgon skall vi tillreda en traditionell Thanksgivingmiddag. I kylskåpet vilar en präktig luomukalkon som färdats hela långa vägen från den idylliska organiska kalkonfarmen via de himmelska portarna till vårt kök under omständigheter som den själv upplevt som värdiga en kalkon med a) självbeaktning och b) ett mångfasetterat känsloliv.
Att ta reda på detta kändes meningsfullt efter Sari Helins horribla dokumentär om kalkontransporter i Finland.
Nåja, kalkonen skall förstås stekas och serveras med potatismos, tranbärssylt och en triljon olika side dishes, exempelvis ungsbakade gröna bönor kokta i Cambells champinjonsoppa (ja, på burk), rikligt garnerade med friterad lök, som man också får på burk. Öh, vid närmare eftertanke tror jag att vi skippar det här momentet i menyn och bjuder på bönor med en riklig skvätt olivolja och vitlök i stället.
Sökte efter goda Thanksgivingrecept på nätet igår och slogs än en gång av insikten att det traditionella amerikanska köket värnar om det söta. Repertoaren av Grandmas casseroles, måsten på Thankdsgivingbordet, smaksätts i regel med åtminstone 0,5 dl farinsocker. Och nu talar vi alltså om en huvudrätt. Gällde det en efterrätt var sockermängden mångfördubblad. Fascinerande och äckligt.
Underbara Aron bar hem tranbärschutney som han tillrett i skolan igår och så bakade vi Grandmas transbärskaka enligt ett recept som han fått med sig hem. Kakan blev jättegod utom att just ingen annan tyckte om den än jag så nu har jag måstat uppoffra mig och äta upp den helt och hållet själv.
Burp.

Antibiotika

När Hagar föddes var det nära att hon och hennes mamma skulle ha omkommit i barnsägsfeber trots att barn- och förlossningsdödligheten ren var i nedåtgående tack vare doktor Semmelweis, som lärt läkare och barnmorskor tvätta händerna innan de undersökte sina patienter.
Ändå gick något på tok och de svävade en tid mellan liv och död utan att få den vård de så akut behövt, antibiotika, som ju inte var uppfunnet ännu. Det var ett mirakel att de trots allt överlevde.
Och det är ett mirakel hur snabbt antibiotika krafsar rent i småpojkars infekterade örongångar! Det är så jag utan någon som helst ironi känner mig ödmjuk över att få leva just nu.

det sitter tre estrar ovanför mclean

Det har ösregnar det sen morgonkvisten. Ni vet det ack så beskrivande finska uttrycket "sataa kuin esterin p-ä"? Det sitter åtminstone tre estrar ovanför McLean. Barnets febersjuka frodas i takt med att mammans högar med ogjort arbete växer (och växer och växer). De sista middagsgästerna for igår, vem skulle skrapa ren gjutjärnspannan med nedbränd risotto? Vem skulle trösta moloken mamma, instängd i huset med det sjuka barnet? Vem skulle rasta hundarna instängda i huset med det sjuka barnet och den molokna mamman?

Febervecka

Jag har lyckats skriva en jobbig recension om dekadens och fila på en stipendieansökan i skarven mellan Arons febertoppar. Han har varit sjuk sen fredagen, men eftersom det ingenstans värker vill jag inte släpa honom till läkaren i onödan. Det blir ganska mycket cartoon networks med en mamma vars arbetsbord svämmar över av ofullbordarde projekt i kombination med flyttförberedelser.

Idag stod det i Washington Post att sex vilda elefanter dragit sig en fylla på risöl i Indien och löpt amok tills de "electroluted themselves", och att Paris Hilton blivit illa berörd, vilket jag förstår för det är ju ganska sorligt, men att jag måste läsa detta i WP får mig att förundrad ställa mig frågan varför nån på en så stor och fin tidning orkar bry sig om vad Paris tänker och känner?

Och...

... vill jag bara tillägga, jag är mycket förtjust i Adas flermeterlånga husdjur som tar skorna av sig automatiskt i tamburen, läser tyska, är väluppfostrad och dessutom söt så det är egentligen hemskt synd att snart skiljas ifrån honom.

Vinröd dröm

Ada har fått sitt körkort och gasar McLean runt i en Volvo som väcker nostalgi och fasa. Egentligen tillhör den mörbultade vinröda skönheten hennes "pet" Tyler, mormonen som uppvaktat henne i snart ett års tid (utan märkbara resultat) och som nu är i körförbud p.g.a. axelledsoperation. Genom att låna sin bil åt Ada får han nöjet att bli upplockad av henne varje morgon till skolan och returnerad hem igen på eftermiddagen, ingen stor tidsmässig och emotionell
uppoffring i jämförelse med den frihet bilen erbjuder, konstaterar damen i fråga nyktert.

pumpkins galore

Höstlov idag och i morgon arrangerat för att lärarna skall hinna ha utvecklingssamtal i lugn och ro. Således körde vi inte längre än till Great Falls där Aron lekte indian och plockade höstlöv för ett skolprojekt.
Läraren berömde Arons engelska, speciellt bra är han på läsning och lär ha strålat med sina kunskaper om Christoffer Columbus. Men, sa Ms. Kelly mycket allvarligt, Aron är alltför högljudd (djup röst som överröstar allt och alla) och vägrar slutföra sina uppgifter om nåt annat intresserar mera (plockar hellre en bok från hyllan och läser än räknar kuber och cirklar), vilket sker ganska ofta. Jag nickade empatiskt.
Vädret är märbart kallare nu och ruskan som bäst. Min brutna tå är äntligen bättre och jag har upptäckt en ny tvåtimmarspromenad med hundarna. Den löper genom McLean ner till Potomac med hisnande utsikt över Maryland ända till Georgetown i DC för att fortsätta längs en vacker skogsstig invid en liten flod tills vi är plötsligt hemma igen.
Nu skall jag tända brasan, skala morötter för kvällens soppa och gräva fram vattenfäger åt Aron.

Halloween parade

Fyra dagar före Halloween möts Dumbartonstreetarna för Halloween parade, den första i gatans närhistoria och vår första ever. Yes, it's a bat I wear for a hat (sorry you can't see the details!) and yes, that's Ozzy Ozborne!

Flyttångest

Idag kommer flyttföretaget och utvärderar vårt lösöre som packas in och skeppas iväg i början av december. Det är faktiskt inte mer än fem veckor tills vi får leva möbel- och kastrullfritt igen, hi håå, tre veckor här och säkert lika länge i Nordsjö! Den 17.12 flyger Ada till Finland för att förbereda sin skolgång, jag och pojkarna följer efter den 20.12 och Tuomas i januari.

Begrava ett barn som aldrig fanns

Igår fick vi besök av en gammal vän från Kalifornientiden, en schweizare som tillsammans med sin amerikanska flickvän tog hand om tvååriga Ada natten då Oskar föddes i vårt hem i Mountain View. Vi blev senare bjudna på deras bröllop till San Diego.
Under många år umgicks vi mer eller mindre regelbundet tills vi ungefär vid millennieskiftet tappade varandra ur sikte. Senare hörde vi via en bekants bekant att paret (äntligen) fått ett barn varefter vi försökte komma i kontakt med dem, utan resultat.
Den här veckan dök schweizaren plötsligt upp i Washington och vi bjöd förstås honom på middag. Dagen innan shoppade jag ivrigt presenter till barnet, enligt våra beräkningar nu tre år och den underbara amerikanska frun jag saknat; allt möjligt smått och gott och superamerikanskt som jag tänkte skulle göra henne och dottern glad och förstås skrev jag också ett brev med paketet.
Kommer så schweizaren på middag men han får aldrig något paket med sig hem. Böckerna jag köpt åt barnet kommer till ingen glädje för de är engelskspråkiga. Han har nämligen skilt sig från den amerikanska frun och de barn (2 st) han har fick han med en annan kvinna. Barnen talar tyska och spanska. Brevet får jag lov att omskriva och posta iväg den traditionella vägen. Fast det tar nog lite tid innan jag lyckas göra det. Just nu känner jag mig mest chockad och ledsen.

Städning är direkt hälsovådligt

Jag bröt min lilltå medan jag städade på fredagen. Nu är foten dystert mörkblå liksom mitt sinne. Vad skall en skadad vinthund tänka som behöver mycket motion för att må bra?
Jag har nu dragit den slutsatsen av denna sorliga händelse och den tryckande familjestämning som påföljt att det är direkt farligt att städa. Jag väljer i framtiden att slippa det helt och hållet.
Poff! Hund, du är fri!

Små pirater

Igår var Aron på sin bästa vän, Duncans födelsedagsfest. Duncan älskar att leka pirat och således hyrde familjen ett helt piratskepp i Annapolis dit de små firarna skjutsades av föräldrar och släktingar för att återvända glada och trötta hem sex timmar senare.
Jag tycker förstås det är underbart att barnen fick uppleva nåt så enastående som en piratfärd på Potomac med skattkistor och allt. Samtidigt känns alltihopa så overkligt. Folk har så höga inkomster här i trakten att det inte är ett problem att, låt oss säga de har tre barn, hyra ett piratskepp och ordna två prinsessfester (frisyrer, klänningar, kronor o smycken åt festarna, festdramaturg och mat) i närmaste mall per år. Eller att hyra en italiensk restaurang för en kväll så att dottern kan fira sin sweet sexteenfest med sina tjugo bästa vänner.
Det säger sig självt att något så enkelt som lekar och att meta godis och tiimariprylar inte allena hittar fram bland de små raringarna. Vill du vara med i gänget fixar du nåt liknande åt din gulleplutt så att hon eller han inte behöver skämmas inför sina vänner. Eller?

?!

Herregud, herregud, herregud.
Det är 10 veckor tills vi flyttar och jag är långt ifrån färdig med Hagar.
Har varit i New York med underbar syster, legat i en mystisk febersjukdom, sovit i tält på Appalacherna och skrivit och omskrivit min text.
Att sånt.

Fröken Hund är ung dam nu

Männen i mitt liv

Och så blev det vardag i springtossan igen

Veckan efter halvmaraton var jag i sjunde himlen. Konstant, dygnet runt. Läste på en bok jag skall recensera, gick på pilates, gjorde långpromenader med Fröknarna och njöt av min kropp som var först sjuk, sen stel men återhämtade sig förvånandsvärt snabbt.

Inget egentligt springande på sju dagar, sen äntligen springtossor på fötterna igen och till Potomac med Tuomas. Och det var hemskt. Benen tunga som stockar, vädret äckligt hett, inget vatten med förstås och humöret, ja, det blev allt svartare för varje kilometer. Nåja, just sånt är det, att träna för halvmaran och att forska. Långa, för det mesta ensama projekt med några få men desto underbarare high lights som man lever för som en annan idiot.

Företagsamhet

Tipsad av en vän tog jag häromdagen Yritys-Suomis test för potentiella privatföretagare och klarade mig till min stora glädje hyfsat (19, 15, 11). Pröva!

I Virginia startar folk företag stup i kvarten, senast läste jag om en tonåring som blivit rik på hundgodis som hon kokat hemma och sålt över nätet. Om jag stannade här för gott skulle jag självklart öppna en blomsterhandel, vackra och kreativa blomsterarrangemang är då nåt amerikanarna inte är bra på. Men hur var det nu med den där tonårskillen i Finland som älskade mössor och snowboarding? Han började virka (eller var det sticka?) mössor själv för att få just såna han suktade efter och så fick han beställningar av sina vänner och nu har han ett eget mössföretag och blir förmögnare för varje dag. Garnet handlar han på Säästöpörssi och likande ställen. Sånt beundrar jag, den oförbättrade stickomanen och wannabe mössprivatföretagaren.

Fast när jag nu för ente gången tålmodigt ordnar skåp inför flytten i december så funderar jag om jag inte kunde starta ett eget flyttföretag med det samma, jag menar, det här om nåt kan jag ju.

En av Yritys-Suomis testfrågor berörde företagsamhet i barndomen. Nä, ingen sa någonsin åt mig att jag borde starta nåt eget. Annat är det med Aron. I somras sålde han egenhändigt plockade svarta vinbär i Fagervik (inte en bil stannade så jag fick köpa upp hans lager), bar in en redig mängd ved åt Sprattis som han fick 2 euro för och lyfte några krukor åt en stuggranne och fick hutlösa 5 euro i betalning (för att dagen efter ge Sprattis en påminnelse om alltför låg lön). Igår meddelade han mig medan vi väntade på skolbussen att han vill baka en kaka när han kommer hem. Väl hemma påminde jag honom om kakbaket och han svarade att han bakar gärna om han får betalt för det (nehej, det fick han då inte).

And the winner is Tanten

Jag vaknade i tid (04.45), höll artig paus i strechandet under USA:s nationalsång nån minut innan starten (07.00) och njöt av att springa, ja, otroligt nog kändes det BRA att löpa nästan hela tiden om jag bortser ifrån de sista 1,5 kilometrarna av inalles 21,5 som var ganska hemska trots vacker utsikt över Atlanten, men vem orkar bry sig om smärta, dimmig blick och vacklande ben efter att man kommit i mål med heder och står drypade av svett med en vattenflaska i ena näven och en medalj i för att bli omkramad av Aron och Tuomas.
Tid: 2.24. Tanttid. Tanter rules.

Virginia Beach

Shorts, t-shirt, pulsmätare, springtossor, solglasögon, solkräm, byteskläder, pyjamas och tandborste, Aron, simboll och herra Hakkarainen, chauffören Tuomas, tre rostbiffsmörgåsar, pastasallad och kaffe i termos. Vi är väl förberedda inför bilfärden till Virginia Beach och morgondagens halvmaraton.
Om jag kommer i mål på 2,5 timmar är jag lycklig. Att komma i mål överlag är en prestation i sig med tanke på jag måste stiga upp senast fem inför starten 07.00.

Kalas och kafferep

Jag sorterade sommarfoton i går kväll i mitt digialbum. Helt fantastiskt, alla tangerar mat, middagar eller kaffedrickand på sätt eller annat. Födelsedagar, överraskningsbesök, kräftskivor, bohema citymiddagar mitt på gatan, härliga kakofoniska lunchträffar med munglada damer, flottiga munkar på torget. Vi har varit äkta kalas- och kafferepspinglor i sommar!