Kathy, här kommer vi!

Min favorithjältinna i ungdomsboksgenren var Kathy som bodde i Klippiga bergen. Jag fick bokserien i gåva av mamma när jag var tonåring och låg hemma i angina, i nån av de flertaliga innan jag belönades med reuma, och jag älskade serien och ville inget hellre än resa till Klippiga bergen. Tjugonåtår senare får jag resa dit äntligen! I morgon flyger vi till Calgary i Kanada för att bila ner till Montana över Klippiga bergen genom olika nationalparker.

Fröknarna är på dog camp i Blue Ridge Mountains, VA, dit vi körde dem idag. Inte var de glada. Utom kanske Lilly, som inte förstod bättre. Kaneli, den kloka och erfarna, satt alla bromsar in och henne måste de släpa över en grusväg in i "lägerbyggnaden". Looks like a prison, sa Aron. Precis.

Adanyheter

Härmed meddelas att Adas långlivade dröm om att komma in på humanekologiska linjen vid Tölö gymnasium har besannats, hon klarade inträdesprovet för någon månad sedan med glans och börjar läsa där i januari. Om hon inte rymmer till vännerna i McLean innan vi hunnit kedja fast henne i flygplanet, förstås.

Ps.

Jag känner också många jättetrevliga amerikanare som jag träffar regelbundet och känner själarnas sympati med, så ni skall inte tro jag gått och blivit etnocentriskt inskränkt.
Men jag är utlänning och det känns ända in i rottrådarna ibland i vissa botoxspeedade överklasskontexter där folk med pappersvita tänder frotterat sig med varandra i åratal innan jag promenerade in i bilden. Och det är inte överhuvudtaget alla gånger så lätt att simma in i en ny och tidvis främmande kultur. På ett metafysiskt grundplan är och förblir jag den som avviker från normen bland annat eftersom det varit klart från första början att vi är här på långbesök, inte för att stanna.


Vad har jag då lärt mig? Att i framtiden alltid göra mitt yttersta för att införliva utlänningar i finsk diaspora i ett socialt sammanhang genom att visa intresse och respekt för dem sådana de är istället för att vänta att de först skall bli lite mer lika mig innan jag frågar hur de mår.

Amerikanare var det visst

Jag säger er då att jag älskar amerikanare och jag hatar amerikanare. Detta går även att tillämpa på finnar. Eller svenskar, hur var och en nu behagar. Men varför är det trevligare att hata finnar? Eller ens svenskar? Mina hatkänslor mot en viss typs amerikanare gör mig bara tillplattad och lite rädd. Att hata en finne känns däremot redigt och schysst (och nästan lite hemtrevligt, man liksom växer själv!).
Igår på förskolans vårfest flög jag genom en tunnel tjugofem år tillbaka i tiden och pam! Där var jag igen, i gymnasiet med poppisflickorna som bara vill prata med varandra på rymdspråk och sen några udda poeter som inte vill prata med nån alls. Intressant. Ingendera ville prata med mig fast jag gläfste poesi och viftade glanssåbubblor ur min glittersvans.
Slank ut efter de obligatoriska trettio minuterna.

Fotbollsveckoslut

I helgen spelade Ada tre matcher, Oskar två och bådas lag blev tvåor i championshipsen med en inre rankinlogik som ingen av oss ännu lyckats tyda. Ada gjorde tre mål med skadad lårmuskel som är nu mörklila och fick ett slag i ansiktet av en motståndarspelare så att blodet strittade men inget av detta påverkade hennes sisu. Oskar spelade också riktigt bra med tanke på att den brutna armen amputerade hans säsong.

Aron har slutat spela fotboll för att han, jag citerar, redan lärt sig allt om soccer.

Jag har undrat där jag stått och följt med matcherna under våren varför ingen vill prata med mig tills det sa BING i min hjärna, jag har ju ingen soccermomchair! Vips investerade jag 5 dollar i en egen ihopslagbar och babblade mig professionellt igenom alla tre matcher. Yes! I'm popular! I want more! Bara tre månader till och så börjar höstsäsongen!

Almost a first grader

I Mount Vernon med Stenmans

Det är alltså här George och Martha Washington bodde före och efter att han blev vald till USA:s första president och det var också här han dog i en halsinfektion som eventuellt tog sin början ur en rutten tandrot. Stället, som byggdes upp och upprätthölls med slavarbetskraft, ligger gudomligt invid Potomacfloden och hör till mina absoluta favoritställen för den vackra utsiktens skull. Visst är det en upplevelse att gå runt i huset och se sovrummet där Washington dog och som Martha sen flyttade ut ur och låste för att hon sörjde honom så. Och så brände hon deras brevväxling, den tokan, liksom Edith Södergran och Fredrika Runeberg föstörde dagböcker och brev för att de värnade om sitt privatliv. Det här hindrar inte folk att gå i deras fotspår och rekonstruera, fast på ytterst lös sand förstås.