Ps.

Jag känner också många jättetrevliga amerikanare som jag träffar regelbundet och känner själarnas sympati med, så ni skall inte tro jag gått och blivit etnocentriskt inskränkt.
Men jag är utlänning och det känns ända in i rottrådarna ibland i vissa botoxspeedade överklasskontexter där folk med pappersvita tänder frotterat sig med varandra i åratal innan jag promenerade in i bilden. Och det är inte överhuvudtaget alla gånger så lätt att simma in i en ny och tidvis främmande kultur. På ett metafysiskt grundplan är och förblir jag den som avviker från normen bland annat eftersom det varit klart från första början att vi är här på långbesök, inte för att stanna.


Vad har jag då lärt mig? Att i framtiden alltid göra mitt yttersta för att införliva utlänningar i finsk diaspora i ett socialt sammanhang genom att visa intresse och respekt för dem sådana de är istället för att vänta att de först skall bli lite mer lika mig innan jag frågar hur de mår.