Jag säger er då att jag älskar amerikanare och jag hatar amerikanare. Detta går även att tillämpa på finnar. Eller svenskar, hur var och en nu behagar. Men varför är det trevligare att hata finnar? Eller ens svenskar? Mina hatkänslor mot en viss typs amerikanare gör mig bara tillplattad och lite rädd. Att hata en finne känns däremot redigt och schysst (och nästan lite hemtrevligt, man liksom växer själv!).
Igår på förskolans vårfest flög jag genom en tunnel tjugofem år tillbaka i tiden och pam! Där var jag igen, i gymnasiet med poppisflickorna som bara vill prata med varandra på rymdspråk och sen några udda poeter som inte vill prata med nån alls. Intressant. Ingendera ville prata med mig fast jag gläfste poesi och viftade glanssåbubblor ur min glittersvans.
Slank ut efter de obligatoriska trettio minuterna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment