ABC

Aron lär sig läsa i skolan och bär stolt hem klistrade små berättelser och små böcker som han "skrivit" och färgat. Metoden är den, att barnen lär sig verser utantill som de sen ”läser” högt från boken de gjort. Att det lilla pekfingret inte alltid rör det rätta ordet i berättelsen gör ingenting, absolut ingenting, det är ju bara så himla kul att läsa saga för mamma eller storebror! Jag kan och jag är bäst!
Arons och hans femåriga kollegers uppenbara iver väcker frågan varför vi börjar med läs- och skrivundervisningen så sent i Finland? Inte rycker bokstäverna femåringarna ifrån den trygga lek-du-i-ro-barndom som vi verkar tro, tvärtom, de inspirerar fantasin, stöder den finmotoriska utveckligen och sprider allmän, yr glädje.

Kylli och jag

Veckans tips:
Ni är faktiskt HJÄRTLIGT VÄLKOMNA att lämna in små trevliga kommentarer här på bloggen nu och då, jag blir sjukt glad av att få såna!

Vad annat? Har varit volontär på biblioteket i Chesterbrook idag, bekantat mig med den amerikanska gynekologikulturen (naken OCH draperad från lilltån upp till hakan, visste inte att det var möjligt förrän jag upplevde det själv) och samtalat med Kylli Siegberg som var Hagars väninna och, så vitt jag vet, hennes första älskarinna. Kylli är vid det här laget död förstås men hennes röst lever kvar i breven. Ganska mycket Gud hit och Gud dit och "rakastettuni" och "kaipaan suunnattomasti" men nu bara MÅSTE jag lägga henne ifrån mig, ta ut hönan ur ugn innan den förkolnar och rusa iväg till dagens sista programpunkt; föräldramötet i Longfellow Middleschool.

Kalifornien II

The Grand Koli Soccer Team

Så här ser våra vardagar ut:

05.50 vaknar Tuomas, Mari och Ada
06.00 vaknar Oskar
06.30 gör Oskar en promenad med Kaneli, barnens lunchmat värms upp och hälls i termosflaskor och packas ned i ryggsäckarna tillsammans med sallad, fruktsallad, ev. knäckebröd mm.
06.40 åker Ada iväg med skolbussen
07.00 åker Oskar iväg med skolbussen, Tuomas kör till MF
07.15 vaknar Aron, ofta på dåligt humör
08.00 traskar Aron, nu på bättre humör, och Mari iväg till busshållplatsen, Aron hoppar på bussen
08.15 Mari kokar kaffe och sätter sig framför datorn hemma
SKOLA, JOBB, FORSKNING, HANDLA MAT FÖR ATT UNDVIKA KÖER
14.45 Ada kommer hem
15.00 Oskar kommer hem
15.30 Aron kommer hem
18.00 + Tuomas kommer hem
ALLA ÄR VRÅLHUNGRIGA, ALLMÄNT KAOS, PLADDER, LÄXLÄSNING, SOCCERTRÄNINGAR, HUNDPROMENADER
20.30 Alla barn på sina rum, helst också i sina sängar

Ytterligare: Oskar tränar fotfoll tisdagar och torsdagar, Aron onsdagar, Ada torsdagar, alla tre har match varje lördag, olika tider, på olika plan. Alla behöver skjutsas. Alla 3 är förälskade i soccer, kanske Mari, The Soccermom, också lär sig så småningom att uppskatta denna sportgren.

Vardag, vardag

Har inget vettigt och intressant att säga, egentligen. Trött men glad efter att ha tagit emot Tuomas Office med äkta och oäkta hälfter plus ett tiotal linluggar i varierande storlek. Gudar vad skönt att flyta in i den nordisktbaltiska avslappnade sällskapskulturen, störtdyka i filosofiska samtal över vardag och kultur, sucka över dålig skolmat, barnens anpassningsproblem, supermarketens långa korridorer och trafiken. Inga kontakträdda artighetsfraser här fast vi var nog alla rörande ense om att det är ROLIGT att bo i Washington DC trots att vi suckar när vi får en chans.
Ovan Oskars vattenmelon, han planterade ut den i maj, skötte om den samvetsgrant och så här stor blev den.

Hit my class!

Arons första skoldag var lyckad. Bussresan gick bra, läraren Ms Jorgensen var snäll och eftisgruppen ok. När han inte genast lyckades hitta fram till sitt eget klassrum, skolan är nämligen ganska stor med finlandssvenska mått mätt, frågade han orädd den första vuxna han mötte: "I can´t hit[ta] my class, can you please help me?". Och damen förstod genast vad han menade, tog honom i hand och vägledde honom.

Ernesto

Ernesto nådde oss som ett tropiskt lågtryck på fredagen, ungefär mellan klockan 13 och 14, strax efter att Aron hoppat på skolbussen och jag beställt mig en tall, skim latte på Starbucks och pudrat den med kanel. Regnet brakade loss, löv virvlade hysteriskt, hela grenar bröts av och landade mitt på körbanan.

När jag återvände till busshållplatsen (som ju då inte var den Aron i verkligheten kommer att använda utan en som pekats ut åt oss för testbruk) klockan 15.03, några minuter senare än jag blivit uppmanad att göra, öser regnet ner med en sån styrka att jag börjar oroa mig för att överhuvudtaget få syn på den gula skolbussen när den kommer. Trettio minuter senare stirrar jag hålögt på regnet som forsar ner för vindrutan, övertygad om att jag missat bussen. För att jag var pikolite försenad. För att jag ville ha den där latten och läsa den där skvallertidningen som låg på bordet. För att jag inte kan fokusera. För att jag är en dålig mamma. Hållplatsen befinner sig ungefär halvvägs på en rutt som borde ta 25 minuter inalles att köra. Bussen borde ha kört förbi cirka femton minuter tidigare.

Klockan 15.50 passerar skolbussen plötsligt korsningen där jag står parkerad utan någon som helst avsikt att stanna. Jag rusar ut ur bilen, skriker och viftar med armarna, springer efter bussen och känner hysterin som ett tryck i strupen och bröstkorgen. Bussen nonchalerar mig och försvinner smidigt bakom nästa krök. Jag står dyblöt i storm och regn och tänker på min nervösa, språkhandikappade femåring som jag lovat dyrt och heligt att möta på just den här hållplatsen. Var är han och är han rädd? Varför stannade inte bussen?

När jag ringer skolan intygar den glada kanslisten att Aron inte sitter ensam och övergiven i testbussen eftersom han aldrig stigit på den, som det senare framkommer, utan vid hennes fötter och leker, jag kan plocka upp honom när som helst, allt är bra och de har det så roligt så. Väl framme i Chesterbrook möts jag av en sur femåring som har föga förståelse för mitt hysteriska kramande. Han vill att jag går bort så att han kan fortsätta leken där han sitter på mattan mellan kanslisten och rektorn tillsammans med tre andra barn, dessutom hade jag ju lovat att han får åka buss hem.

Och förklaringen då? Ja, de hade glömt att meddela att eftisbarn inte tillåts åka buss HEM under testdagen, endast ta bussen till skolan eftersom CHAUFFÖREN vägrat ta dem på sitt ansvar.

Aron tyckte att jag hade totalförstört hans dag och vägrade berätta hur morgonens bussresa gått och vad de gjort tillsammans med läraren, Ms Jorgensen.