Nej, nej, nej, jag hatar döden!

Besöker någon det här stället mer?
Jag kan inte sluta skriva. Jag känner mig amputerad utan det här forumet. Jag känner mig amputerad utan ert virtuella sällskap. Den narrativa röda tråden i mitt liv har plötsligt brutits av och utan den känns allt oändligt mycket sorligare (ite minst för Tuomas, som inte längre vet hur hans fru mår, en synnerligen tragisk omständighet).
En syster som läste bloggen regelbundet sa att vårt liv i McLean lät så idylliskt och vår familj så lycklig. Och så var det ju. Fram till en viss punkt. I verkligheten liknade vår vardag den ärtsoppevardag som är majoritetens och det grälades och gräts och smälldes tidvis i dörrar, som i de flesta familjer. Men visst var det en i det stora hela mycket lycklig period i våra liv. Och helt klart känner vi nu av att den tagit slut.
Nåja, nu lever vi då tvättäkta ärtsoppevardag i ärkeärtsoppelandet Finland och nu tycker jag det är på plats att äntligen bli äckelrealistiskt och skriva om återvändandets vedermödor, hur det i verkligheten känns att återvända, i stället för att strö pollyannaglitter över mitt liv, vilket jag eventuellt tidigare gjort.
Det egentliga problemet, om det nu finns ett sånt, är att jag inte har kännt nåt alls på veckor, som om mitt känsloliv blivit inkapslat i samma bubbelplast som tavlorna och möblerna ï McLean som reste i sina mjuka paket över Atlanten och landade på Dagögatan för precis en vecka sen. Men i motsats till lösöret har mitt känsloliv inte återvänt. Kanske flyter det kvar på havet? Kanske var det helt naturligt att det inte ville stiga över tröskeln till ett tomt hus utan fördröjde hemresan i väntan på rätt tillfälle? Och det har ju inte kommit än tydligen, det rätta tillfället. Sant, så sant, jag tänkte glömma att allt är ett heligt kaos i hemmet trots soffan och favoritkastrullen och Giants French Roast Coffe och hundarna som äntligen tassar runt i hälarna på en! Det står knackar säkert på dörren och vinkar glatt när vi äntligen fixat belysningsproblemet i huset, när datorbordet är uppmonterat, när alla sladdar blivit finlandiserade och elektroniken äntligen fungerar som tidigare, när jag hittat rätt i bokråddet, när brödrosten dyker upp och kaffekokaren och hårtorken, när Hagar vaknat till liv, när ---
Missförstå mig inte, heh, om nu nån läser det här mera, vill säga. Jag är under inga omständigheter olycklig och drömmer inte om att återvända vilket jag gjorde länge och passionerat efter åren i Bryssel. Jag vill vara just här, i den här staden och det här huset och den här familjen. Men jag känner inget. Utom när Aron kryper i min famn, då känner jag mig så självklart och kroppsligt närvarande i mitt eget liv att jag inte vill släppa honom ifrån mig alls, eller när Lily försöker hoppa med mig i badkaret och råmar som en kossa. Ja det gör hon faktiskt när hon är glad, vilket hon är ganska ofta, och något av hennes innerliga hundglädje smyger sig också i min bröstkorg och får mig att skratta.
Jag överdriver som vanligt. Den första veckan var vi faktiskt euforiskt lyckliga. Den andra veckan var vi lika allvarligt olyckliga och jag skrek åt min stackars underbara mamma och grät ensam i regnet av pur emotionell bollplanksutmattning. Den tredje veckan försvann känslorna helt på samma sätt som kroppslig smärta återföljs av en känsla av bedövning. Jag är emotionellt bedövad och det är kanske lika så bra. För jag är som sagt inte olycklig och ingenstans gör det ont.