Halloween parade

Fyra dagar före Halloween möts Dumbartonstreetarna för Halloween parade, den första i gatans närhistoria och vår första ever. Yes, it's a bat I wear for a hat (sorry you can't see the details!) and yes, that's Ozzy Ozborne!

Flyttångest

Idag kommer flyttföretaget och utvärderar vårt lösöre som packas in och skeppas iväg i början av december. Det är faktiskt inte mer än fem veckor tills vi får leva möbel- och kastrullfritt igen, hi håå, tre veckor här och säkert lika länge i Nordsjö! Den 17.12 flyger Ada till Finland för att förbereda sin skolgång, jag och pojkarna följer efter den 20.12 och Tuomas i januari.

Begrava ett barn som aldrig fanns

Igår fick vi besök av en gammal vän från Kalifornientiden, en schweizare som tillsammans med sin amerikanska flickvän tog hand om tvååriga Ada natten då Oskar föddes i vårt hem i Mountain View. Vi blev senare bjudna på deras bröllop till San Diego.
Under många år umgicks vi mer eller mindre regelbundet tills vi ungefär vid millennieskiftet tappade varandra ur sikte. Senare hörde vi via en bekants bekant att paret (äntligen) fått ett barn varefter vi försökte komma i kontakt med dem, utan resultat.
Den här veckan dök schweizaren plötsligt upp i Washington och vi bjöd förstås honom på middag. Dagen innan shoppade jag ivrigt presenter till barnet, enligt våra beräkningar nu tre år och den underbara amerikanska frun jag saknat; allt möjligt smått och gott och superamerikanskt som jag tänkte skulle göra henne och dottern glad och förstås skrev jag också ett brev med paketet.
Kommer så schweizaren på middag men han får aldrig något paket med sig hem. Böckerna jag köpt åt barnet kommer till ingen glädje för de är engelskspråkiga. Han har nämligen skilt sig från den amerikanska frun och de barn (2 st) han har fick han med en annan kvinna. Barnen talar tyska och spanska. Brevet får jag lov att omskriva och posta iväg den traditionella vägen. Fast det tar nog lite tid innan jag lyckas göra det. Just nu känner jag mig mest chockad och ledsen.

Städning är direkt hälsovådligt

Jag bröt min lilltå medan jag städade på fredagen. Nu är foten dystert mörkblå liksom mitt sinne. Vad skall en skadad vinthund tänka som behöver mycket motion för att må bra?
Jag har nu dragit den slutsatsen av denna sorliga händelse och den tryckande familjestämning som påföljt att det är direkt farligt att städa. Jag väljer i framtiden att slippa det helt och hållet.
Poff! Hund, du är fri!

Små pirater

Igår var Aron på sin bästa vän, Duncans födelsedagsfest. Duncan älskar att leka pirat och således hyrde familjen ett helt piratskepp i Annapolis dit de små firarna skjutsades av föräldrar och släktingar för att återvända glada och trötta hem sex timmar senare.
Jag tycker förstås det är underbart att barnen fick uppleva nåt så enastående som en piratfärd på Potomac med skattkistor och allt. Samtidigt känns alltihopa så overkligt. Folk har så höga inkomster här i trakten att det inte är ett problem att, låt oss säga de har tre barn, hyra ett piratskepp och ordna två prinsessfester (frisyrer, klänningar, kronor o smycken åt festarna, festdramaturg och mat) i närmaste mall per år. Eller att hyra en italiensk restaurang för en kväll så att dottern kan fira sin sweet sexteenfest med sina tjugo bästa vänner.
Det säger sig självt att något så enkelt som lekar och att meta godis och tiimariprylar inte allena hittar fram bland de små raringarna. Vill du vara med i gänget fixar du nåt liknande åt din gulleplutt så att hon eller han inte behöver skämmas inför sina vänner. Eller?

?!

Herregud, herregud, herregud.
Det är 10 veckor tills vi flyttar och jag är långt ifrån färdig med Hagar.
Har varit i New York med underbar syster, legat i en mystisk febersjukdom, sovit i tält på Appalacherna och skrivit och omskrivit min text.
Att sånt.