What? Why?

New York, New York

God jul, gott folk, hinner inte skvallra mer för om nån timme hoppar Tuomas och jag i bilen och kör till NY där vi går på opera och MOM och middag och hotell och inga avbrott från underbara barn.
Torsdag morgon åker vi till Ellis Island och spårar Hagar Olssons förbittrade älskarinna, Kylli, för ja, ack ja, det blev slut tillslut och Kylli emigrerade till USA medan Hagar flydde i armarna på Wäinö Aaltonen. För att lämna honom inom kort.

Fortsättning följer.

Ho ho ho

Jaha, så här ser den ut, julen i USA. Snögubben sitter i bubblan därför att det snöar inuti, you know. Granen är av äkta plast. Huset ligger 300 meter ifrån vårt, vi kvällspromenerar ofta förbi den och Aron tycker att dekorationerna är jättefina, mycket finare än de enkla ljusslingorna utanför vår ingång. Mycket finare, alltså. Och därför vill Aron att vi köper en egen bubbeljulgubbe som står utanför vårt hus på Dagögatan 14, Helsingfors.

Ja, Aron har nog anpassat sig hundarprocentigt. Han blandar inte längre svenska och finska utan svenska och engelska och han är den enda av oss som förstår sig på cupcakes, amerikanska skolluncher, marshmallows och cherrycoke. Och cherrysplash. Och cherrywhatever. Speciellt det där med cherrywhatever.

Here she is, finally

Oj, oj, ett sånt veckoslut, stackars Ulla-mummu magsjuk och Lily stel av skräck mest hela tiden. Nå, söndag kväll mådde Ulla bättre, Lily vågade vifta försiktigt på svansen och vi suckade alla av lättnad. Idag blev Lily vild av glädje över att se familjen på morgonen, hoppade och skuttade och slickade och kråmade sig.
Vi har inte lagt fram tidningspapper inne eftersom Lily bodde ute fram tills det hon flyttad till oss. I stället tar vi henne ut var tredje timme för att "potty" och det fungerar hur bra som helst; hon har inte tappat befattningen en endaste gång sen hon kom för nästan fyra dagar sen (ok, ok, ok, hon är ett geni men ändå).
Till sist några uppmuntrande ord om vädret. Idag har vi haft 20 grade PLUS, rastat hundar i t-skjorta och ätit blåbärskaka från Starbucks i vår trädgård. Söta kära ni, endast fem månader till och ni får uppleva det samma!

Spänning i luften

Igår eftermiddag landade Ulla-mummu i Dulles och passkontrollen gick den här gången såpass smidigt att vi hann hem lagom till kvällsteet. Om en och en halv timme sätter vi oss i bilen för att köra till Richmond efter valpen. Om jag skrev Baltimore senast så var det alltså fel, heh, tur att jag dubbelkontrollerade adressen innan vi for iväg förra veckoslutet...

Det är tidig morgon. Skolbussarna passerar huset med en halv timmes mellanrum och snart kommer sopbilen skramlande alltmedan McLean badar i bedårande solljus, värmen kan klättra upp till +15 grader idag vilket inte är alls typiskt den här tiden på året. När vi flyttade hit för ett år sen, fem dagar före julafton för att vara exakt, var vädret bitande kallt och det låg snörester överallt.

När ytterligare ett år gått förbereder vi oss för en jul mitt bland packlådor.

Trevlig Lucia!

Barnen är ganska trötta nu, fram för allt de stora som vaknar sex och lägger sig åtta, ja, alltså helt frivilligt för att orka släpa sig igenom följande dag med skola och läxor och korta dagar. Och ändå skulle vi ju inte få klaga, till och med i december är ju ljuset här gnistrande som på en teaterscen, som i Finland i mars-april ungefär. Men mentalt är höstterminen lika tung och lång här som i Finland och jullovet börjar aldrig tidigt nog.
I morgon kommer Ulla-mummu och på fredagen Miss Lily, sen kan vi börja vänta in julen på allvar. Ok, inte har vi kunnat förbigå den tidigare heller, hur än vi försökt. Amerikanarna är förtjusta i sådana där meterhöra groteska, upplåsbara julgubbar och renar och paket, i plast förstås, som guppat utanför husen i McLean sen Thanksgiving.

More miss Lily White

Lily White

Härmed presenteras vår nyaste familjemedlem, bordercollien Lily White, sex veckor gammal. Hon flyttar hem till oss om en vecka ungefär. Ja, hon är underbar och mjuk och full av energi och den vackraste och klokaste av alla valpar, förstås!

Utterly boring

Ambassadens mottagning var extremt tråkig trots att jag pudrat mig fin, trots att Tuomas alltid är så snygg i kostym, trots att vinet smakade gott (men nu är klockan 7.15 och jag är sömning, sens moral, drick icke vin om du skall stiga upp klockan sex följande morgon) och ambassadörens tal var kort. Allt var så lagom. Inga fina klänningar. Inget glitter och glamm. Ingen dans och få glada miner, folk såg väl främst ut som om de kommit dit rakt från jobbet, vilket många också gjort. Jag vill ha glamour i mitt liv så snälla ambassadens pr-ansvariga, skärp dig innan jag dör i tristess!

Det är så fel

Jag har ren en längre tid lidit av små, illröda pripplor i ansiktet som inte är finnar utan nåt annat fult och otrevligt och kliande. Idag gick jag då äntligen till en dermatolog som misstänkte VUXENAKNE, hur kiva är det då?! Räcker det inte med tonårsakne som efterföljs av ungkvinnshudproblem, senare e-pillerhud som kulminerar i graviditetsfinnar, måste jag ha pripplor hela mitt arma liv och omdöpas till Mariakne?!
Jag lider, helt enkelt. Lider, förstår ni. Alltså Lider, massor. Det är jättesynd om mig.

Ajo, trevlig självständighetsdag! Det är ju alldeles hemskt att jag inte får se Tarja och Tanja och Ville och andra i feststass i tv, försöker trösta mig på ambassaden i kväll. Oroa er inte, jag använder ett tjockt, tjockt lager med puder. Suck.

Kippinä ellä

Nå, nu är vi då medlemmar av The Finnish Spark, finnarnas förening i DC-området. Damen som tog emot min medlemsansökan blev så glad över att vi var "äkta" finnar och sa, "kattsohan, kippinä ellä ikkuisesti!" Hon var finne i tredje generation. Jag blev riktigt rörd. Kippinä ellä, kippinä ellä, har vi upprepat här hemma, sen dess.

Och så har vi firat SWEET SIXTEEN för våran underbara, intelligenta bilskolist Ada Emilia fyllde sexton igår.

Ps. No; she won't get a car of her own even though she has realized we think she's wonderful and sweet and bla bla bla.

Arons julkalender

Jag fick den f-de kalendern färdig natten mot första december. Nu har jag handarbetat en egen kalender åt varje barn, två broderade och så Arons. Veckans fråga lyder hur klokt det är att slösa dyrbar tid på handarbeten som ligger nedpackade i julklappslådan i skrubben 11 månader av året? Personligen fascineras jag av det irrationella i mitt projekt, liksom jag fascineras av mitt tydliga behov att lämna spår efter mig i släkthistorien.

Trevlig lillajul! Vi firar den om nån timme tillsammans med Washinton DC:s skandinaviska klubb; Lucia, julgubbe och glögg.

Aron och havet

Thanksgiving

Underbar långhelg i Chincotegue med vildhästar och Atlantens brus, vi kunde ha stannat längre. På torsdagen gjorde vi en långpromenad i reng och storm och kikade in i amerikanska medelklasshus där familjer samlades runt kalkon, potatismos och tranbärssylt för att fira Thanksgiving. I regel stod det cirka åtta bilar utanför husen och så vi förstås, drypande blöta och olidligt nyfikna och fascinerade. Aldrig har jag sett så biltomma gator i Amerika!
Men nästa dag var kommersen igång igen som normalt för då startade höstens megarea, som mellandagarna i december i Finland ungefär, fast ännu värre då här ju bor så himla mycket folk. Placera halva Helsingfors bosättning att tävla om de begränsade parkeringsplatserna i Östra centrum så förstår ni vad jag menar. Vi fnös föraktfullt åt de hysteriska shopparna och gjorde en långpromenad vid havet i stället. Stormen hade passerat och hela kusten badade i sol.

Redaktör

Hej alla underbara ni som läst min kolumn i Hufvudstadsbladet och som hunnit gratulera mig för redaktörsjobbet, jag är ledsen men det var nog nåt ljushuvud på Husis som kom på det hela. Men hej, jag är inte av redaktörstyp, drömmer inte om att bli redaktör, längtar inte efter att bli redaktör och känner mig således inte heller ett dugg besviken.

Jag har ju min romans med Hagar, vet jag! Och hör ni, det är inte annors heller synd om mig för i morgon stänger alla arbetsplatser tidigt inför torsdagens Thanksgiving, till och med Tuomas kommer hem innan det blir mörkt och då sätter vi oss i våran Honda och bilar iväg mot Cinqotegue och HAVET.

Valpfeber

Vi har ren en längre tid planerat att skaffa oss en hund till. Här i DC-området är hemlösa hundar ett växande problem och eftersom vi inte letar efter ett utställningsexemplar utan en sportig familjemedlem så har vi valt att adoptera en hemlös hund. En valp, vill säga, eller en mycket ung hund.
Idag lämnade vi adoptionsansökan för Quaterback, om ni vill så kan ni kolla upp honom!

we are the champions!

Suburban Friendship League
Grey Wolfs, 1st place
U-16 Girls, Fall 2006

Varmt och skönt

Idag har jag:

njutit av det varma och vackra vädret,

konstaterat att det är jättesvårt att skriva om en människas barndom som inte lämnat just några dokument alls från denna tidsperiod efter sig,

blivit därför sur på Hagar och koncentrerat mig på att sy en julkalender åt Aron i stället,

fyndat dammtottar i rikliga mängder,

klippt mig hos Ashley,

druckit fyra muggar med kaffe,

flirtat med Brian från Aire Service, Heating and Air Conditioning, som checkade att allt fungerade som det skulle (allt fungerade som det skulle),

packat min träningsväska för NU SKALL JAG PÅ GYM,

ha ett riktigt skönt veckoslut!

Förlåt

Förlåt att jag uppdaterat bloggen så sällan på sistone. Men.

JAG HAR ÄNTLIGEN KOMMIT IGÅNG MED SKRIVANDET.

Och lätt var det inte, ånej, inte smärtfritt heller för den delen. Nu framskrider det med små, långsamma steg. Slut på researchandet alltså; den roligaste fasen i forskandet. Att skriva är varken roligt eller hemskt, det är bara jobbigt.

Och så flyger Tuomas världen runt och jag drömmer att hans plan kraschar, senast i natt vaknade jag kallsvettig, för han flög till Frankfurt igår och i morgon fortsätter han till Bryssel. Jag bakar bröd, ett havrebörd per dag, för det amerikanska brödet är skit och dessutom lugnar det mig att knåda och jäsa och lägga ren handduk på varmt bröd. Mata barn är också bra och tryggt och verkligt och att räfsa i trädgården och spela Monopol. Och det får jag ju hålla på med tills jag tröttnar för barnen är lediga ännu måndag och tisdag och efter fem bröd kommer Tuomas hem.

Lev väl och hör av er.

Söndagsro

Underbart veckoslut med långa promenader i höstvacker natur, rosmarinkyckling, mandelpotatis och gott rödvin till, förberedelser inför halloween, lunchköttbullar på Ikea (yes Ivar K!) och strumpstickning i soffhörnet. Och Tuomas hemma.

På fredagen bar Tuomas hem en karta åt mig som föreställer Hagar Olssons uppväxtsocken på Karelska näset, Räisälä. Kartan är från tiden före kriget och den är detaljerad, jag har bland annat hittat Räisälä postkontor, såg, butik och sportplan och så alla dessa fascinerande namn som Ristiniitty, Romumäki, Rouvasaari, Kökkölä.
Idag heter stället Melnikovo. Kyrkan där Hagars pappa predikade fungerar som klubblokal, på kvällarna ordnas där ibland disco. Ingen på orten kan längre läsa kartan med de finska namnen. Och av gravgården där Hagars föräldrar vilar finns inget kvar.
Hur gärna skulle jag inte resa dit en dag.

Frys, frys

Urk vad kallt vädret har plötsligt blivit. Jag undrar var alla yllesockor, fingervantar, halsdukar, yllekalsonger och mössor gömmer sig och den där enorma lådan som ordentliga lilla jag plitat VINTERKLÄDER på? Jag minns klart hur jag omsorgsfullt tvättade allt innan jag packade dem men kanske att det inte var i vår utan året innan, medan vi ännu bodde kvar på Dagögatan? Eller året innan medan vi var kvar på Ramsöuddsgatan. Nånstans borde de ju ligga i varje fall, vinterattiraljerna, men sidu nä.

Och inte är det så roligt att promenera längre heller. Det gäller att hålla stegen i styr så man inte faller omkull över valaffischerna inför guvernörsvalet, här sticker man dem i marken invid vägen och där lurpassar de sen på knähöjd invid alla pumpor och benrangel och spindelnät av nylon. Som om det inte räckte med att fingrarna fryser.

Riktigt jobb

Idag när vi återvände hem från soccer frågade Aron mig varför jag bara “skriver och skriver och skriiiiiiver” och inte skaffar mig ett riktigt jobb. Nå, det var ju ett ganska innovativt förslag, tyckte jag. Vad borde jag göra i stället? Steka hamburgare, sa Aron, eller bli polis. Eller ens fotbollstränare.
Jag överväger.

Spöken överallt

Oroa er inte, vi lever och mår bra, eller relativt bra om jag bortser ifrån feberfrossa, värkande leder och kronisk trötthet. Orkar inte skriva förrän jag blivit friskare vilket jag nog blir snart. Tuomas i Dublin och Aron hallowenyr för det finns pumpor, häxor, spöken och benragel överallt fastän det är ännu några veckor till den offentliga dödskarnevalen och den allmänt accepterade godisfyllan.

ABC

Aron lär sig läsa i skolan och bär stolt hem klistrade små berättelser och små böcker som han "skrivit" och färgat. Metoden är den, att barnen lär sig verser utantill som de sen ”läser” högt från boken de gjort. Att det lilla pekfingret inte alltid rör det rätta ordet i berättelsen gör ingenting, absolut ingenting, det är ju bara så himla kul att läsa saga för mamma eller storebror! Jag kan och jag är bäst!
Arons och hans femåriga kollegers uppenbara iver väcker frågan varför vi börjar med läs- och skrivundervisningen så sent i Finland? Inte rycker bokstäverna femåringarna ifrån den trygga lek-du-i-ro-barndom som vi verkar tro, tvärtom, de inspirerar fantasin, stöder den finmotoriska utveckligen och sprider allmän, yr glädje.

Kylli och jag

Veckans tips:
Ni är faktiskt HJÄRTLIGT VÄLKOMNA att lämna in små trevliga kommentarer här på bloggen nu och då, jag blir sjukt glad av att få såna!

Vad annat? Har varit volontär på biblioteket i Chesterbrook idag, bekantat mig med den amerikanska gynekologikulturen (naken OCH draperad från lilltån upp till hakan, visste inte att det var möjligt förrän jag upplevde det själv) och samtalat med Kylli Siegberg som var Hagars väninna och, så vitt jag vet, hennes första älskarinna. Kylli är vid det här laget död förstås men hennes röst lever kvar i breven. Ganska mycket Gud hit och Gud dit och "rakastettuni" och "kaipaan suunnattomasti" men nu bara MÅSTE jag lägga henne ifrån mig, ta ut hönan ur ugn innan den förkolnar och rusa iväg till dagens sista programpunkt; föräldramötet i Longfellow Middleschool.

Kalifornien II

The Grand Koli Soccer Team

Så här ser våra vardagar ut:

05.50 vaknar Tuomas, Mari och Ada
06.00 vaknar Oskar
06.30 gör Oskar en promenad med Kaneli, barnens lunchmat värms upp och hälls i termosflaskor och packas ned i ryggsäckarna tillsammans med sallad, fruktsallad, ev. knäckebröd mm.
06.40 åker Ada iväg med skolbussen
07.00 åker Oskar iväg med skolbussen, Tuomas kör till MF
07.15 vaknar Aron, ofta på dåligt humör
08.00 traskar Aron, nu på bättre humör, och Mari iväg till busshållplatsen, Aron hoppar på bussen
08.15 Mari kokar kaffe och sätter sig framför datorn hemma
SKOLA, JOBB, FORSKNING, HANDLA MAT FÖR ATT UNDVIKA KÖER
14.45 Ada kommer hem
15.00 Oskar kommer hem
15.30 Aron kommer hem
18.00 + Tuomas kommer hem
ALLA ÄR VRÅLHUNGRIGA, ALLMÄNT KAOS, PLADDER, LÄXLÄSNING, SOCCERTRÄNINGAR, HUNDPROMENADER
20.30 Alla barn på sina rum, helst också i sina sängar

Ytterligare: Oskar tränar fotfoll tisdagar och torsdagar, Aron onsdagar, Ada torsdagar, alla tre har match varje lördag, olika tider, på olika plan. Alla behöver skjutsas. Alla 3 är förälskade i soccer, kanske Mari, The Soccermom, också lär sig så småningom att uppskatta denna sportgren.

Vardag, vardag

Har inget vettigt och intressant att säga, egentligen. Trött men glad efter att ha tagit emot Tuomas Office med äkta och oäkta hälfter plus ett tiotal linluggar i varierande storlek. Gudar vad skönt att flyta in i den nordisktbaltiska avslappnade sällskapskulturen, störtdyka i filosofiska samtal över vardag och kultur, sucka över dålig skolmat, barnens anpassningsproblem, supermarketens långa korridorer och trafiken. Inga kontakträdda artighetsfraser här fast vi var nog alla rörande ense om att det är ROLIGT att bo i Washington DC trots att vi suckar när vi får en chans.
Ovan Oskars vattenmelon, han planterade ut den i maj, skötte om den samvetsgrant och så här stor blev den.

Hit my class!

Arons första skoldag var lyckad. Bussresan gick bra, läraren Ms Jorgensen var snäll och eftisgruppen ok. När han inte genast lyckades hitta fram till sitt eget klassrum, skolan är nämligen ganska stor med finlandssvenska mått mätt, frågade han orädd den första vuxna han mötte: "I can´t hit[ta] my class, can you please help me?". Och damen förstod genast vad han menade, tog honom i hand och vägledde honom.

Ernesto

Ernesto nådde oss som ett tropiskt lågtryck på fredagen, ungefär mellan klockan 13 och 14, strax efter att Aron hoppat på skolbussen och jag beställt mig en tall, skim latte på Starbucks och pudrat den med kanel. Regnet brakade loss, löv virvlade hysteriskt, hela grenar bröts av och landade mitt på körbanan.

När jag återvände till busshållplatsen (som ju då inte var den Aron i verkligheten kommer att använda utan en som pekats ut åt oss för testbruk) klockan 15.03, några minuter senare än jag blivit uppmanad att göra, öser regnet ner med en sån styrka att jag börjar oroa mig för att överhuvudtaget få syn på den gula skolbussen när den kommer. Trettio minuter senare stirrar jag hålögt på regnet som forsar ner för vindrutan, övertygad om att jag missat bussen. För att jag var pikolite försenad. För att jag ville ha den där latten och läsa den där skvallertidningen som låg på bordet. För att jag inte kan fokusera. För att jag är en dålig mamma. Hållplatsen befinner sig ungefär halvvägs på en rutt som borde ta 25 minuter inalles att köra. Bussen borde ha kört förbi cirka femton minuter tidigare.

Klockan 15.50 passerar skolbussen plötsligt korsningen där jag står parkerad utan någon som helst avsikt att stanna. Jag rusar ut ur bilen, skriker och viftar med armarna, springer efter bussen och känner hysterin som ett tryck i strupen och bröstkorgen. Bussen nonchalerar mig och försvinner smidigt bakom nästa krök. Jag står dyblöt i storm och regn och tänker på min nervösa, språkhandikappade femåring som jag lovat dyrt och heligt att möta på just den här hållplatsen. Var är han och är han rädd? Varför stannade inte bussen?

När jag ringer skolan intygar den glada kanslisten att Aron inte sitter ensam och övergiven i testbussen eftersom han aldrig stigit på den, som det senare framkommer, utan vid hennes fötter och leker, jag kan plocka upp honom när som helst, allt är bra och de har det så roligt så. Väl framme i Chesterbrook möts jag av en sur femåring som har föga förståelse för mitt hysteriska kramande. Han vill att jag går bort så att han kan fortsätta leken där han sitter på mattan mellan kanslisten och rektorn tillsammans med tre andra barn, dessutom hade jag ju lovat att han får åka buss hem.

Och förklaringen då? Ja, de hade glömt att meddela att eftisbarn inte tillåts åka buss HEM under testdagen, endast ta bussen till skolan eftersom CHAUFFÖREN vägrat ta dem på sitt ansvar.

Aron tyckte att jag hade totalförstört hans dag och vägrade berätta hur morgonens bussresa gått och vad de gjort tillsammans med läraren, Ms Jorgensen.

Nå nu är vi nog lite nervösa

Skolorna börjar officiellt nästa tisdag men i morgon har Oskar en tretimmars infoförmiddag i Longfellow. Chesterbrook i sin tur har öppet hus för förskoleklassisterna och deras föräldrar. Aron får dessutom öva åka skolbuss ENSAM till skolan, umgås med sin lärare och sina blivande klasskamrater i en timmes tid i klassrummet och åka hem igen med bussen. I kväll var han så nervös att han brast i gråt när han skulle lägga sig och lugnade sig först när vi föreslog att han skulle ta Huvve med.

Och vet ni vad som slog mig som en h-vetesblixt idag? Att jag om några oskyldiga dagar har 3 barn i 3 olika skolor med tre olika scheman för föräldramöten och med 3 olika hyperaktiva föräldraföreningar som alla på amerikanskt vis kräver engageman och sist men inte minst, 3 tomma lunchboxes som skall dagligen fyllas med hälsosam, varierande kost.

Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!

Fast jag kan ju alltid trösta mig med att de alla åker skolbuss (inget skjutsande), hålla telefonen avstängd, epostadressen hemlig (ingen från föräldraföreningarna får tag i mig) och betala 2 dollar per skollunch per barn och låta mina små raringar flyta in i den feta, amerikanska skolmatkulturen som består av pizza, nachos, tacos och hamburgare. Halleluja!

May I Proudly Present

Sån far som dotter, eller?

Santa Cruz 1993/2006

Time flies!

San Fransisco

Fagervik I

Hemma igen

Efter fem veckor i Finland utan Tuomas och nästan tre veckor i Kalifornien tillsammans med honom återvände vi hem till McLean natten mot söndag. Huset luktade övergivet. Bananflugorna hade byggt sig ett slott i den övergivna tomaten på diskbordet, trädgården liknade en regnskog och spindlarna hade tagit över nedre våningen.
Och ändå: en kär hemkomst.
Åtta veckor på resande fot fick mig att inse att det är de där små exklusiviteterna i vardagen som gäller. Mina egna dynor, min favoritkaffekopp, Giants French Roast Coffe, Whole Foods rågbröd och bokhyllornas lugnande inverkan på mina nerver. Och vår egen kära TVÄTTMASKIN, en sån romans vi haft sen jag återvände, det är knappt så jag hålls på benen efter den femte centrifugtrippen.
Annors finner jag föga nöje i hushållsarbetet, bara så ni vet.
Efter knappa fem timmars sömn forsatte en mindre utvilad men semesternöjd Tuomas till Lettland, vi andra har främst koncentrerat oss på att vara lata. Om två och en halv vecka börjar skolan. Det betyder ett mycket konkret slut på Tuomas och mitt liv som föräldrar till ett dagisbarn för då skumpar Aron iväg i en gul skolbuss till Chesterbrook Elementary.
(Plats för panikattack!)
Jag underhåller er med semesterfoton så fort det är tekniskt möjligt.

Äntligen sommarlov!

Idag var då äntligen Oskars avslutningsfest och nu är alla tre officiellt på sommarlov. Oskar fick två hedersomnämnanden som motsvarar vårt stipendiesystem ungefär minus pengar, den ena som nån sorts extrabegåvad elev i engelska (förlåt, men vem hade förväntat sig det av vår modest skollata dyslektiker när vi flyttade hit i december?!!), den andra i President´s Education Awards Program för "Educational exellence" och ja, ja, pappret är egenhändigt undertecknat av Georg W, President of the United States, himself!
Vi börjar på allvar misstänka att det är Oskars amerikanska rötter som pockar och har sig, hur annors förklara att han stortrivats från första början, fått så strålande vitsord och så mycket beröm? En sorts hemkomst, alltså.
Om sex dagar flyger jag och barnen till Helsingfors där vi stannar juli ut och eftersom halva Finland redan mentalt förflyttat sig till midsommarfirandet blir denna min sista bloggtext innan resan. Jag lovar fortsätta rapporterandet i augusti och hoppas att ni alla återvänder då.
En skön sommar önskar jag er alla!

Graduation party II

Ja, jag säger er då bara att jag hade aldrig trott jag skulle bli tårögd över att höra The National Anthem, men det var precis vad som hände för lilla graduate Koli stod så modig inför sextio vilt främmande vuxna och sjöng med...

Graduation party I

På fredagen firade vi Arons graduation med pompa och ståt. Nu är det sommarlov som gäller!

Ps. Klicka på den lila texten & hav tålamod med nerladdningen av filmstumpen...

I love you, mommy!

Idag gick Aron och jag på teater och såg fyra fint iscensatta folksagor för sju dollar i Maryland. Aron deltog orädd i de interaktiva partierna och skrattade så han trillade av stolen. När vi vandrade hand i hand mot bilen sa han plötsligt "I love you, mommy!" och när jag sa att jag älskar dig också, sa han "You have to answer in english, mommy". Yeah.
Tränar för halvmaraton i Virginia Beach i september. Idag sprang jag 100 minuter längs Potomac River och såg två sköldpaddor sola sig på en trädstam som guppade i vattnet. Månadens bästa pass, jag kunde ha fortsatt och fortsatt i all evighet.

I väntan på skolbussen

Romans

Inget nytt på den här sidan av Atlanten utom att vädret äntligen böjt sig under min vilja. Det är ingen möjligt att krypa upp i den breda trädgårdsfåtöljen och läsa Susan Sontag eller Roger Holmström utan att förkolna, alternativt förvandlas till en våt fläck.

Läser, läser, läser. Svävar runt i en vävnad av röster, dialoger, argument och motargument. Min vuxenromans med litteratur och teori är vid det här laget så lång och på nåt sätt enastående som väl varje bildningsberättelse att jag inte längre kan tänka mig leva utan den. Javisst har det varit traggligt ibland, i nåt skede donerade jag bort halva mitt litteraturteoretiska bibliotek i avsky mot det ruttna akademiska klimatet, det är väl svängar som tillhör alla kärleksberättelse av världsklass. Och nu, mitt i ett bokprojekt, saknar förstås just de böcker som blev en del av Kierrätyskeskus boksymfoni. Var landade de tillslut, på soptippen?

Jag är bara så barnsligt lycklig över att det här mötet blivit mig unnat. Litteraturen är ett rum att andas och utvecklas i, ett rum att bli människa i, momentan igenkänning i beröring med andra, möten med tankar jag inte skulle tåla så nära inpå mig själv i nåt annat förhållande en just i det här, det tryggaste av alla förhållanden. Inte alls klyschigt utan på riktigt, tills döden skiljer oss åt. Amen.

Och ja, Hagar har fått vingar! Jag har med andra ord satt igång med skrivandet men nej, nej, det inga himlastormande tankar och formuleringar än, utan små prövande steg mot strukturläggning. För ja, jippii, jag har kommit på hur jag upplägger det hela och det är ju nog det mest avgörande steget på vägen mot en wannabe färdig bok.

Grattis alla glada studenter!

Speciellt förstås Lotta Stenman som blir en empatisk och yrkeskunnig läkare en dag och Aino Assmuth som är intresserad av geografi och har ett magiskt gott förhållande till hundar, en talang som inte är alla förunnad. Det är ett privilegium att känna er och följa med de svängar era unga liv tar. Mina unga damer, var stolta över er själva idag, i morgon och alltid, drick champagne och njut av sommaren. Lycka till i inträdesprovet!

Ps.

... fössipresenten blev till tre böcker tillslut. Artemis Fowl. På Oskars begäran. För att vi inte kom på nåt mer prisvärt och vettigare. Två pojkar hade skrattat högt när de hörde vad Oskar hade i paketet men på måndagen hörde han födelsedagsbarnet ivrigt berätta för en av de skrattande kompisarna hur jättebra Fowl är. Så det så. Böcker är alltid bra, basta.

Svett och pust

Temperaturen har envetet klamrat sig fast vid plus 30. Och det är fuktigt. Öppnar man ytterdörren på kvällen slår den fuktiga hettan emot en som en varmvåt trasa, tar man tjugo raska steg rinner svetten längs hela kroppen. Så det är bäst att stanna hemma och sätta luftkonditioneringen på, pensionärshunden vägrar ju gå ut anyway.
Och så har jag ett mysterium. Varje kväll efter solnedgång, ungefär vid läggdags hörs ett konstigt hånkande ljud utifrån. Hånk-hånk-hånk. Som en åsna ungefär, fast mer högljudd. Utom att det inte finns åsnor i McLean.

Memorial day II

Det slog mig när jag satt på klippan att Aron har endast tre veckor dagis kvar. Den 16.6 ordnar Fun & Friends graduation party för hela klassen, otroligt amerikanskt skulle jag säga men förstås deltar vi på festen. I september börjar Aron i Chesterbrook elementary, alltså samma skola där Oskar går i nu men inte längre i höst för då flyttar han över till middleschool, åker skolbuss och får läxor. Snyft, säger den sentimentala mamman och pussar sin bebis på kinden.

Memorial day I

Idag har folk dekorerat sina hus med nationella symboler, deltagit i en parader tillsammans med krigsveteraner, besökt gravgårdar eller nöjt sig med att grilla angus beef i trädgården. Vi hoppade därmot i bilen och styrde kosan mot Blue Ridge Mountains och vandrade två timmar i närmare trettio graders värme. Det var första gången vi såg bergen i lövskrud.

Min örtagård

Final exams

Vi ligger lågt den här veckan och nästa för Ada och Oskar har final exams både på delstats- och skolnivå. Om Ada passerar samtliga borde hon få kurserna godkända även i Finland och jösses, hon har jobbat så hårt att vi alla hoppas att hon lyckas. Om inte annat så helt själviskt för husfridens skull, det är nog FREEZE hela McLean när hon är på dåligt humör.

Arons favoritsång är numera Amerikas nationalsång som han sjunger varje morgon i skolan. Och alla kvällar hemma, med handen på hjärtat och allvarlig min. Gudinnor i himlen; biter mig i kinden och tänker på Immanuel Kant för att behålla mitt allvar, det är ju helt faux passe att börja skratta. Det är ju trots allt vi som släpat hit honom och tvångsanpassat honom och han gör utan tvekan sitt bästa!

Oskar har fått inbjudan på fössikalas och vårt största problem är presenten. Klasskompisarna planerar köpa tv-spel och skateboards och svindyra vattenpistoler så Oskar bad mig ödmjukt att inte köpa en bok denna gång. Det är ju helt sjukt, fräser jag åt nåstan tonåringen som vandrar moloken runt huset. Jag vet att jag är orättvis, den förvrängda amerikanska födelsedagskulturen är sannerligen inte min sons fel. Faktum är att han är den enda pojken i klassen som åker skolbuss näsan fastklistrad i en bok. Hans vänner har nollintresse för böcker. Any ideas, under twenty bucks?

Alla med ryggbesvär, hallå!

Köp genast ett medlemsskap till gymet närmast er arbetsplats! Eller ert hem, ifall det känns mer praktiskt. Mitt gym är värt varje dollar som jag investerar i det. Efter 4 veckors styrketräning har all värk mellan skulderbladen försvunnit utan att jag behövt poppa ett enda mirakelpiller. Javisst, de där botoxbrudarna finns, men vem orkar bry sig om dem, där finns ju också testosteronstinna personal trainers som hälsar en varje dag lika hjärtligt välkommen. Och de väger mycket mer i vågskålen!

Kafferep

Om jag bortser ifrån Arons dagistant och en koreansk tandläkare så har jag inte umgåtts med en annan vuxen sen Tuomas åkte. Märkligt att vandra in och ut ur sitt eget inre i fast man helst skulle knacka på hos nån annan. Idag kände jag mig glad och sällskapssjuk och tog fram mina finaste kaffekoppar, de stora ryska koboltblå tekopparna som tas fram till fest ni vet, och bryggde skummande latte. Det kändes lämpigt att ordna kafferep för mig, Hagar och stackars Toya som vid det här laget verkligen ligger nära döden, jag tror vi blev uppiggade alla tre.

Ajjo, Mrs. Vanya berättade att Aron talar massor i skolan nu, engelska alltså, men tiger still så fort jag dyker upp i klassrummet. Spännande! Jag skulle så gärna tjuvlyssna, men hur? Igår fick jag ett mjukisdjur från McDonalds i morsdagspresent av honom, den hade han omsorgsfullt virat in i sina blå långkalsonger och tejpat ett fint kort på. Det stod grattis på födelsedagen, Aron på kortet. Sen åt vi Britatårta medan regnet skvalpade utanför och det var riktigt mysigt.

Regn, regn, regn

Det har regnat i ett helt dygn nu, skönt. Den kruttorra naturen har förvandlats till ett böljande världshav av doft, grönska och färgprakt. Regnberusade illröda fåglar och bortsprungna daggmaskar tumlar runt i vårgrönt gräs, upprörd dalmatin jagar bort fåglar och maskar och ekorrar och grannar och en ännu mer upprörd matte jagar en vid det här laget mycket sårad dalmatin. Att just så civiliserat lever diplomatfamiljen här i McLean för tillfället.
Tuomas flög till Europa idag och jag tröstade mig med en stor, blålila hortensia att ha på arbetsbordet. Inte för att jag hinner sitter så mycket vid det. Aron, som legat i feber i fem dagar, fick antibiotikakur idag, hoppas det hjälper snabbt för det är synd om honom och om mig som inte fått jobba på EVIGHETER känns det som. Och som det bränner i fingarna att få fortsätta transkribera Hagars brev! Nå, i väntan på bättre tider bakade vi bulla i vår obalanserade ugn och kokade köttsoppa och talade om Fagervik, vilket tröstar alltid. Och plötsligt började vi sakna Sanna och Sprattis och pojkarna och fick lust att besöka Kicki och en viss Tanthäst i Ingå, oj, voj, hoppas ni alla har det bra.

Torsdag

Tuomas har avklarat vårmötet med glans, Oskar förbereder sig inför en klassutflykt, Ada hittar endast mödosamt något positivt i USA, Aron ligger hemma i feber och jag svävar metervis ovan jorden med mitt underbara Hagarmaterial.
Dagarna flyter iväg obemärkt. Våren har övergått i sommar. Mot slutet av månaden slår vädret om, det blir tropiskt varmt och fuktigt och alla möjliga små insekter kryper och flyger fram ur sina gömmor. Enligt Washington Post lever det 67 olika myggarter i området av vilka en är resistent mot myggift. Skönt att räkna veckor fram till sommarlovet; sju inalles tills jag och barnen flyger till Helsingfors!

1 maj

3954 N.Dumbarton St.