Nå nu är vi nog lite nervösa

Skolorna börjar officiellt nästa tisdag men i morgon har Oskar en tretimmars infoförmiddag i Longfellow. Chesterbrook i sin tur har öppet hus för förskoleklassisterna och deras föräldrar. Aron får dessutom öva åka skolbuss ENSAM till skolan, umgås med sin lärare och sina blivande klasskamrater i en timmes tid i klassrummet och åka hem igen med bussen. I kväll var han så nervös att han brast i gråt när han skulle lägga sig och lugnade sig först när vi föreslog att han skulle ta Huvve med.

Och vet ni vad som slog mig som en h-vetesblixt idag? Att jag om några oskyldiga dagar har 3 barn i 3 olika skolor med tre olika scheman för föräldramöten och med 3 olika hyperaktiva föräldraföreningar som alla på amerikanskt vis kräver engageman och sist men inte minst, 3 tomma lunchboxes som skall dagligen fyllas med hälsosam, varierande kost.

Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!

Fast jag kan ju alltid trösta mig med att de alla åker skolbuss (inget skjutsande), hålla telefonen avstängd, epostadressen hemlig (ingen från föräldraföreningarna får tag i mig) och betala 2 dollar per skollunch per barn och låta mina små raringar flyta in i den feta, amerikanska skolmatkulturen som består av pizza, nachos, tacos och hamburgare. Halleluja!

May I Proudly Present

Sån far som dotter, eller?

Santa Cruz 1993/2006

Time flies!

San Fransisco

Fagervik I

Hemma igen

Efter fem veckor i Finland utan Tuomas och nästan tre veckor i Kalifornien tillsammans med honom återvände vi hem till McLean natten mot söndag. Huset luktade övergivet. Bananflugorna hade byggt sig ett slott i den övergivna tomaten på diskbordet, trädgården liknade en regnskog och spindlarna hade tagit över nedre våningen.
Och ändå: en kär hemkomst.
Åtta veckor på resande fot fick mig att inse att det är de där små exklusiviteterna i vardagen som gäller. Mina egna dynor, min favoritkaffekopp, Giants French Roast Coffe, Whole Foods rågbröd och bokhyllornas lugnande inverkan på mina nerver. Och vår egen kära TVÄTTMASKIN, en sån romans vi haft sen jag återvände, det är knappt så jag hålls på benen efter den femte centrifugtrippen.
Annors finner jag föga nöje i hushållsarbetet, bara så ni vet.
Efter knappa fem timmars sömn forsatte en mindre utvilad men semesternöjd Tuomas till Lettland, vi andra har främst koncentrerat oss på att vara lata. Om två och en halv vecka börjar skolan. Det betyder ett mycket konkret slut på Tuomas och mitt liv som föräldrar till ett dagisbarn för då skumpar Aron iväg i en gul skolbuss till Chesterbrook Elementary.
(Plats för panikattack!)
Jag underhåller er med semesterfoton så fort det är tekniskt möjligt.