Politics & Prose

Det här är min favoritbokhandel i Washington D.C, Politics and Prose. Bohemt, dammigt, lagom sjaskigt bokparadis med ett café på nedre plan som bjuder på organiskt kaffe ur riktiga kaffekoppar. En raritet alltså, här säljs ju allt i regel ur engångsmuggar.
Ikväll lämnade jag barnen ensama hemma, Tuomas är ju på resa i Europa, och körde till Connecticut Avenue för att pressa mig i sommarhettan (plus 32) bland ett sextiotal andra beundrare för att höra Michael Ondaatje (bl.a. The English Patient) läsa högt ur sin nyaste roman, Divisadero. Där satt jag med slutna ögon på ett litet bord med tunna diktböcker bakom en pelare och njöt av Ondaatjes milda röst, av stämningen, av hans torra humor som förlöste skrattsalvor och tänkte att det här älskar jag, ord, ord, ord och djupsinniga människor som ids skriva alla dessa underbara berättelser och läsa dem högt för oss.

Ps. Bilden på Ondaatje är oskarp och dålig på alla vis, pelaren, avståndet och alla ryggar framför mig gjorde inte uppgiften lätt, men jag bara måste publicera den här.

Trött bollmaniker släpper inte taget

Interiör

Såhär ser mitt arbetsbord ut, den välorganiserade halvan vill säga. Det är ganska mysigt fast jag säger det själv. En liten detalj som inte syns på bilden är pälsbollen Lilly som har för vana att krypa under bordet när jag jobbar och lägga sig på mina bara fötter. Hon påminner mig om lilla Simone de Beauvoir som helt i början av Mémoires d’une jeune fille rangée sitter tryggt inkrupen under sin fars arbetsbord och iakttar världen och den patriarkala familjeordningen. När hon så småningom växer upp kommer hon, oförskönt freudianskt, att förknippa all intellektuell verksamhet med viljan att intressera och charmera fadern.
Helt som Lilly. Idag sportade hon med att släppa sin boll (som jag trodde jag gömt undan, snart förstår ni varför) ner för trappan utanför mitt arbetsrum för att, när bollen väl bomp-bomp-bomp landat i nedersta våningen, rusa ner efter den och så tillbaks upp igen för att släppa ner bollen igen, bomp-bomp-bomp o.s.v. Mellan varven sprang hon in till mig och skällde uppmanande för att jag skulle komma ut och beundra henne vilket jag, helt som Simones far, förstås snällt gjorde. Tills jag blev trött och gömde bollen. Helt som Simones far som i nåt skede tyckte det var nog med all beundran så när hon väl kommit upp i tonåren slutade han uppmuntra henne, flickor skulle ju helst vara vackra som lillasystern, inte vetgiriga och intellektuellt nyfikna som Simone.
När jag tänker efter så tror jag att jag måste ge Lilly hennes boll tillbaka nu...

Självrannsakan och stickmani

Det har varit kusligt tyst här på sistone då jag koncentrerat mig på att möta sådana sidor hos mig själv som inte trivs så bra i offentligheten. Jag tror det kallas för självrannsakan. Hälsosamt och bra, men i någon skarv måste man tvinga sig själv ut i vardagslivet igen. Så tadaa, här är jag igen, mer mörbultad men också klokare och mognare än nånsin förut, får vi hoppas!

Jag har ju inget jobb att se fram emot då jag återvänder hem, vilket ni säkert visste redan (och ja, jag kan ju för guds skull inte skylla på nån annan än mig själv, jag vet, jag vet). Men nej, det var inte det bekymret jag skulle vädra idag, utan det komisktironiska i att märka att man som plus 40-åring fortfarande tampas med samma evighetsproblem som i ungdomen. Som nu till exempel frågan vad jag skall bli när jag blir stor. Den ruvar jag på än idag men till min stora överraskning i nytt, gott sällskap; tillsammans med min tonårsdotter som likaså går runt och fundrar över sin framtid. Är det bakvänt eller trendigt och supermodernt? Futuristiskt, eller postfuturistiskt kanske? När jag var ung tänkte jag att jag skulle ha landat på nån stabil grund när mina barn blir så stora att de på allvar börjar fundera på sin framtid, men nä, så gick det ju inte.

Och så har jag insjuknat i stickmani igen och fyndat i bokhandeln. Så många uppätbart härliga mönster och så lite tid att sticka!

Mysboden, in memoriam

Kära Mysboden (Arons dagis i Hfors för den som inte vet),

Aron med familj har nu bott ett och ett halvt år i Virginia, men än lever ni aktivt med i vår familjehistoria. Ännu förra våren presenterades ni för alla som bara var redo att lyssna som paradiset på jorden, stället dit Aron helst omedelbart ville återvända. Nu är Aron lycklig i USA med härliga Ms. Jørgensen och Ms. Byrne, förskolelärarna vid Chesterbrook Elementary och sina klasskompisar, men talar fortfarande regelbundet om Monica, Lisbet och Nina, KALLE (min bästa vän), den goda maten, den underbara gården och livets olidliga lätthet i Nordsjö. Vi är ödmjukt tacksamma över att ha fått dela liv med er. Länge leve Mysis och dagvården i Finland!

Söndagslycka

Idag körde vi till Riverbend park, en nationalpark invid Potomacfloden, och gjorde en långpromenerad under vilken vi såg fem ormar och många tusenfotingar. Utflykten avslutades med en härlig picknick i strålande solsken.

Annors har jag bara svävat av lycka för igår hämtade posten äntligen med sig Pia Ingströms Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet. En mesmeriserande läsupplevelse, sannerligen! För mig ligger det något av deja vu över det hela fast jag själv var ganska liten när det begav sig, men om man som jag genomlevt de senare tonåren i Charlotta Bouchts trogna sällskap så har ju alla de här underbara damerna och fredsmarscherna passerat revy och rumsterat i ens medvetande ren länge i en återberättad form. Märkligt, men först under genomläsningen av Pias bok går det upp för mig hur konkret mina egna ideologiska rötter faktiskt ligger just i finlandssvensk 70-talsfeminism, inte i den angloamerikanska och franska feministisktteoretiska tradition jag hyllat som mina husgudar. Alla de reformer de fick till stånd då ideologiskt, politiskt och konkret och den barrikadanda de odlat skapade ju den plattform vi akademiska feminister på 80- och 90-talen tog sats ifrån, inte för att alla av oss kanske förstod eller ville erkänna vem vi var ett tack skyldiga.

Ur Matildas kokbok; Amerikamosters favoritlunch

Fullkornspastapesto på blandsalladsbädd
Grillad zucchini & aubergine
(Avokado)
Fullkornsbröd, valnötter

Grilla några zucchinin & auberginer enligt mina anvisningar i det förra receptet. Gör en fransk salladsdressing (3 delar olja, 1 del balsam- eller vitvinsvinäger plus pressad vitlök och salt) och pensla de grillade grönsakerna med den.

Fattigmanspesto: 1-2 krukor basilika, vitlök (hellre för lite än för mycket, vitlök tenderar att köra över alla andra smaker och kan i det här fallet dessutom ge en bitter eftersmak när den nöts med basilikan), 0,5-1 dl mandelspån, 0,5-1 dl riven pecorino pepato (härlig hård italiensk ost med hela svartpeppar i som ger extra sting åt peston!) eller parmesanost plus olivolja tills konsistensen blir lagom krämig.
Koka fullkornspasta enligt anvisningar, häll i durkslag och slå tillbaka i kastrullen. Blanda peston i.

Lägg rikligt med blandsallad på en tallrik, häll på vinäger. Toppa med pastapesto och grillade grönsaker plus en handfull valnötter och någon skiva fullkornsbröd.

Avokado passar perfekt med den här rätten. Jag råkade dessutom ha några portobellosvampar i kylskåpet som jag grillade, jättegott!

Two handsome boys in colonial Williamsburg

Skrivarliv

Usch vad tyst det varit på bloggen på sistone, jag skäms för jag har ju dyrt och heligt lovat hålla er uppdaterade om vår vardag. Att forska är att föra monolog med döda jäklar som svarar förföriskt men mycket knapphändigt, om ens det. Ibland påminner det om ett polisförhör när de tiger och ler så där irriterande Mona Lisalikt fast man tar dem om strupen och skriker fula ord åt dem. Lägg till min geografiskt isolerade position så kan ni förstå varför jag känner mig trött på min egen röst, mina frågor, mina tankar ibland.

Och ändå förstår jag på nåt skumt existensteoretiskt plan att mitt liv är trevligt. Riktigt trevligt, till och med. Som när Aron kommer hem från skolan och gav mitt ett brev som han skrivit på eftis där det står I LIK YO MOM I HOP YOR HAPY. Eller när jag sa åt min sexmånadersvalp ”fot” och hon följde mig tätt invid vänster ben, fast vi inte tränat just det här specifika momentet hemskt ofta. Hm, hör det också till det positiva att Ada syns alltmer sällan hemma eller missar jag nåt centralt här nu? Jag behöver ju inte tillreda så stora matportioner längre utom de dagar då jag har fyra extratonåringar vid middagsbordet, förstås.