Interiör

Såhär ser mitt arbetsbord ut, den välorganiserade halvan vill säga. Det är ganska mysigt fast jag säger det själv. En liten detalj som inte syns på bilden är pälsbollen Lilly som har för vana att krypa under bordet när jag jobbar och lägga sig på mina bara fötter. Hon påminner mig om lilla Simone de Beauvoir som helt i början av Mémoires d’une jeune fille rangée sitter tryggt inkrupen under sin fars arbetsbord och iakttar världen och den patriarkala familjeordningen. När hon så småningom växer upp kommer hon, oförskönt freudianskt, att förknippa all intellektuell verksamhet med viljan att intressera och charmera fadern.
Helt som Lilly. Idag sportade hon med att släppa sin boll (som jag trodde jag gömt undan, snart förstår ni varför) ner för trappan utanför mitt arbetsrum för att, när bollen väl bomp-bomp-bomp landat i nedersta våningen, rusa ner efter den och så tillbaks upp igen för att släppa ner bollen igen, bomp-bomp-bomp o.s.v. Mellan varven sprang hon in till mig och skällde uppmanande för att jag skulle komma ut och beundra henne vilket jag, helt som Simones far, förstås snällt gjorde. Tills jag blev trött och gömde bollen. Helt som Simones far som i nåt skede tyckte det var nog med all beundran så när hon väl kommit upp i tonåren slutade han uppmuntra henne, flickor skulle ju helst vara vackra som lillasystern, inte vetgiriga och intellektuellt nyfikna som Simone.
När jag tänker efter så tror jag att jag måste ge Lilly hennes boll tillbaka nu...