Usch vad tyst det varit på bloggen på sistone, jag skäms för jag har ju dyrt och heligt lovat hålla er uppdaterade om vår vardag. Att forska är att föra monolog med döda jäklar som svarar förföriskt men mycket knapphändigt, om ens det. Ibland påminner det om ett polisförhör när de tiger och ler så där irriterande Mona Lisalikt fast man tar dem om strupen och skriker fula ord åt dem. Lägg till min geografiskt isolerade position så kan ni förstå varför jag känner mig trött på min egen röst, mina frågor, mina tankar ibland.
Och ändå förstår jag på nåt skumt existensteoretiskt plan att mitt liv är trevligt. Riktigt trevligt, till och med. Som när Aron kommer hem från skolan och gav mitt ett brev som han skrivit på eftis där det står I LIK YO MOM I HOP YOR HAPY. Eller när jag sa åt min sexmånadersvalp ”fot” och hon följde mig tätt invid vänster ben, fast vi inte tränat just det här specifika momentet hemskt ofta. Hm, hör det också till det positiva att Ada syns alltmer sällan hemma eller missar jag nåt centralt här nu? Jag behöver ju inte tillreda så stora matportioner längre utom de dagar då jag har fyra extratonåringar vid middagsbordet, förstås.
2 comments:
Oj Mari! Är inte livet härligt då man har många barn som bjuder på det bästa i vardagen! Dessa tider och stunder kommer vi att bevara i våra åldrande minnen som de absolut bästa och minnesvärda! Härliga tider vi lever i...kram och TUSEN tack för den härliga födelsedagspresenten :) Kitta
Ja, så är det och vad glad jag blev över att du blev lycklig över gåvan! Snart ses vi och det är ju sannerligen på tiden. H. Lillasyster
Post a Comment