Den ryggen

Jag har lidit av molande värk mellan skulderbladen sen jag började transkribera Hagars dokument. Har försökt komma ihåg att hålla pauser och gymnastisera vilket visat sig rätt svårt, för vistas man på sanatorium har tiden en tendes att flyga iväg. Har dessutom inte lyckats hitta det gympaprogram som en amper fysioterapeut gav mig för många år sen. Suck. Och värk. Om man ens kunde vinterbada i Washington. Hur jag saknat Sörens månatliga besök på Söderströms! I morgon sväljer jag mina fördomar mot amerikanska konditionssalar med sina filmsköna, filmsmala, filmbruna tyngdlyfande hjältar och hjältinnor och ansöker om medlemskap. Detta fastän jag VET att alla kommer att smygtitta på mina slattriga muskler, slitna träningskläder och användarvänliga love handles, but who cares?

Tuberkulos

Har sen Tapaninen-Haros avfärd varit försjunken i Hagar Olssons och Toya Dahlgrens dagböcker från 1890- och 1920-talen. Just nu befinner jag mig i Toyas sällskap på Nummela sanatorium spottandes blod. Året är 1928, Toya är 18 år gammal och de tuberkelbakterier som ett oskyldigt laboratiorieprov sjutton år tidigare avslöjat har nu aktiverat sig och satt sig i lungorna. Toya är ensam, rädd och vill inte dö. Med facit i hand tröstar det mig att hon ännu har några år framför sig, att hon snart kommer att möta Hagar, bli förälskad och uppleva stunder av orubblig lycka.

Ilon jälkeen syvä suru

Aron: Mina bästa vänner heter mamma, Elias och Tuisku. Och Mari (Tapaninen) för att hon spelade med mig. Och läste.
Ada: Varför kan inte Haros (och Mari T. No joo, Taneli också) flytta in med oss? De är ju som en del av vår familj! Jag lovar att jag städar mer nästa gång, att vi alla gör det!
Oskar: Jag är bara ledsen över att de for. Jätteledsen.

Tack för en underbar påsk, Mari, Elias och Tuisku!

Två glada barn

Ada och Aron har kommit över de värsta motgångarna (hoppas vi!) i sin amerikanska odyssé. Efter att ha nästan stressat ihjäl sig med ett slutarbete om immigranter har Ada nu lugnat ner sig (något) och säger sig trivas i skolan om det inte var för läraren i ESOL. Aron i sin tur säger allt oftare att han har jätteroligt i skolan, något också lärarna vittnat om. Mrs. Patricia konstaterade häromdagen att den unge mannen fattat galoppen och trivs väl; om pojkarna ställer till med bus är Aron en självskriven medlem i gänget. Till Arons survival kit tillhör numera ord och yttryck som "He/she took it from me!", "Not my fault" och "yes/no".

Tillbaka till vardagen

När ödet i december 2005 vårdslöst kastade mig på andra sidan Atlanten revolterade jag vildsint och aggressivt mot allt från Safeways illaluktande fiskdiskar och tunna plastpåsar till Grand Old Party och George W. Bush. Igår när vi körde tillbaka mot McLean från flygfältet i Dulles där vi lämnat Susanna som återvände till Finland (snyft), slogs jag av insikten att det här konstiga landet är mitt hem nu. Att det är just här jag vill vara och ingen annanstans.
I morgon tar vardagen över. Tuomas flyger till Island för två dygn medan jag dechiffrerar Hagar Olssons dagböcker och fortsätter med mina studier i Amerikas historia tills nästa gäster anländer i slutet av veckan.