Ernesto

Ernesto nådde oss som ett tropiskt lågtryck på fredagen, ungefär mellan klockan 13 och 14, strax efter att Aron hoppat på skolbussen och jag beställt mig en tall, skim latte på Starbucks och pudrat den med kanel. Regnet brakade loss, löv virvlade hysteriskt, hela grenar bröts av och landade mitt på körbanan.

När jag återvände till busshållplatsen (som ju då inte var den Aron i verkligheten kommer att använda utan en som pekats ut åt oss för testbruk) klockan 15.03, några minuter senare än jag blivit uppmanad att göra, öser regnet ner med en sån styrka att jag börjar oroa mig för att överhuvudtaget få syn på den gula skolbussen när den kommer. Trettio minuter senare stirrar jag hålögt på regnet som forsar ner för vindrutan, övertygad om att jag missat bussen. För att jag var pikolite försenad. För att jag ville ha den där latten och läsa den där skvallertidningen som låg på bordet. För att jag inte kan fokusera. För att jag är en dålig mamma. Hållplatsen befinner sig ungefär halvvägs på en rutt som borde ta 25 minuter inalles att köra. Bussen borde ha kört förbi cirka femton minuter tidigare.

Klockan 15.50 passerar skolbussen plötsligt korsningen där jag står parkerad utan någon som helst avsikt att stanna. Jag rusar ut ur bilen, skriker och viftar med armarna, springer efter bussen och känner hysterin som ett tryck i strupen och bröstkorgen. Bussen nonchalerar mig och försvinner smidigt bakom nästa krök. Jag står dyblöt i storm och regn och tänker på min nervösa, språkhandikappade femåring som jag lovat dyrt och heligt att möta på just den här hållplatsen. Var är han och är han rädd? Varför stannade inte bussen?

När jag ringer skolan intygar den glada kanslisten att Aron inte sitter ensam och övergiven i testbussen eftersom han aldrig stigit på den, som det senare framkommer, utan vid hennes fötter och leker, jag kan plocka upp honom när som helst, allt är bra och de har det så roligt så. Väl framme i Chesterbrook möts jag av en sur femåring som har föga förståelse för mitt hysteriska kramande. Han vill att jag går bort så att han kan fortsätta leken där han sitter på mattan mellan kanslisten och rektorn tillsammans med tre andra barn, dessutom hade jag ju lovat att han får åka buss hem.

Och förklaringen då? Ja, de hade glömt att meddela att eftisbarn inte tillåts åka buss HEM under testdagen, endast ta bussen till skolan eftersom CHAUFFÖREN vägrat ta dem på sitt ansvar.

Aron tyckte att jag hade totalförstört hans dag och vägrade berätta hur morgonens bussresa gått och vad de gjort tillsammans med läraren, Ms Jorgensen.