Romans

Inget nytt på den här sidan av Atlanten utom att vädret äntligen böjt sig under min vilja. Det är ingen möjligt att krypa upp i den breda trädgårdsfåtöljen och läsa Susan Sontag eller Roger Holmström utan att förkolna, alternativt förvandlas till en våt fläck.

Läser, läser, läser. Svävar runt i en vävnad av röster, dialoger, argument och motargument. Min vuxenromans med litteratur och teori är vid det här laget så lång och på nåt sätt enastående som väl varje bildningsberättelse att jag inte längre kan tänka mig leva utan den. Javisst har det varit traggligt ibland, i nåt skede donerade jag bort halva mitt litteraturteoretiska bibliotek i avsky mot det ruttna akademiska klimatet, det är väl svängar som tillhör alla kärleksberättelse av världsklass. Och nu, mitt i ett bokprojekt, saknar förstås just de böcker som blev en del av Kierrätyskeskus boksymfoni. Var landade de tillslut, på soptippen?

Jag är bara så barnsligt lycklig över att det här mötet blivit mig unnat. Litteraturen är ett rum att andas och utvecklas i, ett rum att bli människa i, momentan igenkänning i beröring med andra, möten med tankar jag inte skulle tåla så nära inpå mig själv i nåt annat förhållande en just i det här, det tryggaste av alla förhållanden. Inte alls klyschigt utan på riktigt, tills döden skiljer oss åt. Amen.

Och ja, Hagar har fått vingar! Jag har med andra ord satt igång med skrivandet men nej, nej, det inga himlastormande tankar och formuleringar än, utan små prövande steg mot strukturläggning. För ja, jippii, jag har kommit på hur jag upplägger det hela och det är ju nog det mest avgörande steget på vägen mot en wannabe färdig bok.