Thanksgiving

I morgon skall vi tillreda en traditionell Thanksgivingmiddag. I kylskåpet vilar en präktig luomukalkon som färdats hela långa vägen från den idylliska organiska kalkonfarmen via de himmelska portarna till vårt kök under omständigheter som den själv upplevt som värdiga en kalkon med a) självbeaktning och b) ett mångfasetterat känsloliv.
Att ta reda på detta kändes meningsfullt efter Sari Helins horribla dokumentär om kalkontransporter i Finland.
Nåja, kalkonen skall förstås stekas och serveras med potatismos, tranbärssylt och en triljon olika side dishes, exempelvis ungsbakade gröna bönor kokta i Cambells champinjonsoppa (ja, på burk), rikligt garnerade med friterad lök, som man också får på burk. Öh, vid närmare eftertanke tror jag att vi skippar det här momentet i menyn och bjuder på bönor med en riklig skvätt olivolja och vitlök i stället.
Sökte efter goda Thanksgivingrecept på nätet igår och slogs än en gång av insikten att det traditionella amerikanska köket värnar om det söta. Repertoaren av Grandmas casseroles, måsten på Thankdsgivingbordet, smaksätts i regel med åtminstone 0,5 dl farinsocker. Och nu talar vi alltså om en huvudrätt. Gällde det en efterrätt var sockermängden mångfördubblad. Fascinerande och äckligt.
Underbara Aron bar hem tranbärschutney som han tillrett i skolan igår och så bakade vi Grandmas transbärskaka enligt ett recept som han fått med sig hem. Kakan blev jättegod utom att just ingen annan tyckte om den än jag så nu har jag måstat uppoffra mig och äta upp den helt och hållet själv.
Burp.