Ada har varit på besök hos en kurskompis, en svensk pojke som tagit hand om henne sen hon började i McLean H S och gissa om hon är fnittrig och nöjd. Jag menar, hur högt på tonåringarnas önskelista står det att umgås med familjen och enbart med familjen i över två månaders tid?
Oskar är lika nöjd och glad som förut och skulle gärna stanna i tre års tid så att han också fick gå i High School. Är detta samma buttra unga man som förbannade allt vad skola heter för tre månader sedan?
Aron däremot är ledsen och frågade senast idag när vi äntligen återvänder hem. Hem till Ulla-mummu och måndagseftermiddagarna hos henne. För att inte tala om Mariannegodisarna i mummus köksskåp. Och hem till Kalle, "min bästa kompis". Det grämer honom forfarande att han aldrig hann besöka Kalles hem "och kan Kalle inte komma hit nu i stället, mamma, snälla!". I matbordet konstaterade han uppgivet att det är svårt att förstå när om två år är och ja, vad skall man säga till det?
I morgon börjar min engelskakurs och på kvällen skall T och jag äta middag med Alan Greenspan. Okej, okej, okej, vi är inte de enda som äter middag med honom, men ändå. Långklänning och finfrisyr och tuxido och allt. Kanske lyckas nån fota oss innan vi avlägsnar oss majestätiskt från 3954 N. Dumbarton St.?
No comments:
Post a Comment