Om krishantering, med äckelvarning för de känsliga

Jag har besökt IMF:s huvudkontor två gånger den här veckan. Första gången deltog jag i en konversationsgrupp, andra gången fick jag info för nykomlingar om bl.a. språkkurser, arbetsmöjligheter, beskattning mm. I samband med det andra besöket fick jag höra en lång och detaljerad redovisning om krishantering i fall av terrordåd etc. Om IMF attackeras kommer Tuomas automatiskt att tas till bombskyddet där de har mat och vatten för X dagar. Om attacken riktas mot flere mål samtidigt och om jag råkar befinna mig i DC skall jag genast ta mig till huvudkontoret. Om jag däremot befinner mig hemma kommer jag inom loppet av två timmar att få ett telefonsamtal från IMF till vår trådtelefon där en inbandad röst berättar mig ifall IMF klarat sig eller inte och att jag skall vänta på nästa samtal. Pling, samtalet slut. Och sen?

Rådgivaren berörde inte frivilligt frågan vad som händer barnen ifall både T och jag stängts in på IMF eller ifall ingendera av oss återvänder hem. För hon hade inget svar att ge. Pling. Vill stänga av tanken, den är outhärdlig.

Jag rekommenderades också varmt att göra en överenskommelse med någon bekant i centrala USA, ett område som inte rankas som terroristhotat, som fungerar som kontaktperson mellan Tuomas och mig i fall av en attack av ett eller annat slag. Mobilnätverket på öst- och västkusten kommer att kollapsa totalt medan det sannolikt är möjligt att nå folk som bor mellan dessa områden. Kvarstår problemet att bli bekant med nån som bor där. Any ideas?

När jag smått chockad återvände hem la jag för första gången märke till att det kryllar av poliser och vakter i DC. De finns överallt: runt IMF, Världsbanken och Vita huset, utanför metrostationerna och inne på museérna, de vandrar längs Pennsylvania Avenue och flyger i ständig cirkel i helikoptrar över staden. På metrotågen finns stora skyltar med pedagogiska instruktioner om vad man skall göra i fall av kris samtidigt som man urskuldar sig för bristen på papperskorgar (som tagits bort så att ingen kan gömma bomber i dem, fast det säger skylten ju inte) och uppmuntras att hålla koll på övergivna väskor. Jag uppmanas att fråga personen som står närmast väskan ifall den är hans eller hennes egendom. Urk, stirrar stint ner i min bok medan metron dunkar på för jag vill inte upptäcka övergivna väskor i en metro som kör 140 km. i timmen för att höra att ingen vidkänner dem. Seriously; vad hinner jag göra med den informationen innan världen exploderar i ett stjärnregn?