Maten var god, sällskapet uppflytande och Alan imponerande, karismatisk och, hmm, ganska ful (mamma kommer inte tycka om att jag skrev ut detta, förlåt, förlåt!). En av världens mest uppskattade och inflytelserikaste ekonomister, fd. Juillardstudent och saxofonist och gift med fru nr. 3, en vacker blondin som förtjänar mer pengar än han på sitt tv-jobb.
Jag umgicks största delen av kvällen med en pratglad italienare som berättade hisnande historier om sitt tragikomiska äktenskap och om hur han försökt smuggla in en hel parmesanost från Rom till Washington DC. (opastöriserade produkter är bannlysta av den amerikanska tullen), ett vågat projekt som misslyckades för att den italienska ministern plötsligt avgick vilket, tro mig eller icke, ledde till att osten hamnade i fel flygplan och upptäcktes en tid senare tack vare lukten av en överraskad flygvärdinna som returnerade den till utrikesministeriet i Rom. Jag har inte på länge skrattat så gott som igår i sällskap av min bordskavaljer!
Dessutom hjälpte han mig att lösa ett av mina största kulinaristiska problem för tillfället; var man hittar god salladsmozzarella i Washington DC.
No comments:
Post a Comment