Ha! Vi har överlevt vårt livs första brunbjörnskonfrontation, vandrat och vandrat och vandrat och slickat i oss änglasköna bergsprofiler i kanadensisk och amerikansk tappning. Frågar ni mig, så är Montana bäst. Stort, vilt, skönt och endast modest turistaxlat. Här får man äta hamburgare med äkta kopojkar och bli uppäten av grizzlyn om man beteer sig som en dum blondin i vildmarken. Vi vandrar och tränar för halmaraton och kissar i buskar under långvandringar och äter matsäck iklädda bjällerhalsband som får Aron att sjunga julsånger och mig att tänka på Topelius.
Så här är det; glammlivet i suburbian Washington d.c är patetiskt trångt och ytligt och prestationsinriktat för en vandrings- och frihetslysten själ som jag! I Montana hittade jag äntligen hem.
Fast de här bilderna är från Waterton National Park, Kanada. Ganska fint det också.
1 comment:
Tack för kortet! Det fick den bortglömda äventyrslystna vandrarsjälen i mig att reagera; klippte håret efter en lång kamp att låta det växa för att se lite äldre och värdigare ut. Vad kan man rå sitt barnsliga useende; man önksar ju bara att kroppen skulle stöda det barnsliga och inte visa tecken på fenomen som anknyter till det ovälkomna åldrandet...Nåja, jag avundas era härliga, drömlika äventyr ENORMT. Men jag unnar er det, förstås, och vill se en massa foton och höra långa berättelser sedan i juli. Ni vet väl om att vi tänker tvånggästa er i Fagervik för att ha enormt kusinbarnkalas på kuppen, övernatta och stortrivas med er (låter kul va? ni hinner anpassa er till idén nu i några veckor...). Adas fina framgång måste också firas! Supermånga grattisas till den färska Tölö gymnasisten!
Här i Obbnäs ödemarker väntar vi på Mussis besök och njuter av de inhemska blåbärsmarkerna och strandklippornas värme i solnedgången.
Älskar er alla! Många sommarkramar :) Kitta
Post a Comment