Allt var sig likt i McLean när vi återvände efter fyra veckor i Finland. Värmen, fuktigheten, den bländande ljusmängden, syrsornas dagslånga spelande i lövverkets gröngömmor.
Märkligt att bläddra i kalendern och konstatera att vi reser hem om fyra och en halv månad.
Vad känner jag? Iver? Rädsla? Melankoli. En rusch av spänning och energi liksom inför varje stor förändring i livet, en svävande känsla av tyngdlöshet och konkret cellnärvaro, en märklig paradoxal känsla man kan bli beroende av.
Det var lugnande att vila i det vida, vitala och trygga nätverk av vänner och släktingar som inte ändrats och inte försvunnit någonstans. Att se gamla arbetsplatsen och nosa på möjliga nya för att se himlen öppna sig, miraklernas tid är inte förbi, plötsligt känner jag ingen stress längre!
Det gick upp för mig där jag slumrade i flyget över Atlanten att kanske inte vill det jag tidigare trott mig sukta efter yrkesmässig. Att jag nu vill något jag inte tidigare trodde jag skulle känna mig lycklig med. Och hur mycket stress och ansvar vill man dras med, frivilligt?
Nåja, det här var alltså en vag yrkesmässig mellanrapport av nåt slag...
Hur som helst, skönt att vara hemma. Barnen är ännu på sommarlov vilket betyder att också Hagar vilar, däremot stickar jag nästan maniskt och förbereder mig inför halvmaraton i Virginia Beach inkommande söndag. Invid en nostalgibild från ett träningspass i Montana där jag sprang med ett bjällerarmband för att hålla grizzlyn på avstånd...
No comments:
Post a Comment