Här levs skrivarvliv och därför är det så tyst på bloggen. Herregud, nästan två veckor gick åt till snölov och Arons scharlakansfeber och nu vill jag bara skriva och vara tyst och asocial. Och ändå framskrider min text så långsamt att jag bara vill dö! Stora historiska svep tar timmar av förberedelse i anspråk och sen när det äntligen ligger där till pappers, ett anspråkslöst stycke finsk kulturhistoria i hagar olssonsk tappning, så ser det så enkelt ut att jag bara vill gråta.
Jag tänker på er ändå. Ofta. Tro mig eller inte. Faktiskt gör jag det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)

2 comments:
Och vi på dig! Många långa kramar från Charlotta.
Åh, kom hit NU Charlotta och drick kaffe med mig på terassen, jag skulle verkligen behöva en tröstande axel som tillhör en människa som är livslevande och som jag dessutom inte behöver låtsas med! Fast jag är ju helt tilltäppt så där verbalt just nu, verkligen ingen munter dam och vän och sällskapsmänniska, oj voj.
Post a Comment