Veckan efter halvmaraton var jag i sjunde himlen. Konstant, dygnet runt. Läste på en bok jag skall recensera, gick på pilates, gjorde långpromenader med Fröknarna och njöt av min kropp som var först sjuk, sen stel men återhämtade sig förvånandsvärt snabbt.
Inget egentligt springande på sju dagar, sen äntligen springtossor på fötterna igen och till Potomac med Tuomas. Och det var hemskt. Benen tunga som stockar, vädret äckligt hett, inget vatten med förstås och humöret, ja, det blev allt svartare för varje kilometer. Nåja, just sånt är det, att träna för halvmaran och att forska. Långa, för det mesta ensama projekt med några få men desto underbarare high lights som man lever för som en annan idiot.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Hann nu först uppdatera mig i din blogg. Skolstarten är kaotisk; man glömmer det alltid under sommarens lugna månader...Ditt sista inlägg beskriver livets berg- och dalbana över lag väldigt konkret. Man ska (jag ska nu försöka rätta mig efter den nya stavingen av skall, för att inte verka alltför arkaistisk i mitt språkbruk...Det är svårt- men månne jag inte klarar av det så småningom)njuta av varje stund man är i sjunde himlen av någon anledning, och man ska återkomma till dessa stunder då livet allt för ofta känns surt och grinigt...Grattis till den fantastiska prestationen! massor av kramar till hela familjen, Kitta :)
Ja, ja, ja, du har så rätt!
Post a Comment