Hälsningar från plastpåssamhället

Idag gläder jag er med en bild på Aron, han går i sin mors fotspår eller vad?

Aron hälsar att han är glad för han har fått en tåpuss i skolan och överlevt fem vaccinationer. Idag konstaterade han att han är en modig pojke för att han äntligen börjat sova i sitt eget rum (yes!) och för att han vågar stanna ensam i skolan. Men, fortsatte han, jag är fortfarande rädd för mörker.

Jag har joggat runt McLean idag med Kaneli men suck, det var inte lätt! Det finns ju inga trottoarer, inga trygga övergångsställen, ingen större park i närheten. För att nu tala om gatubelysning; ett vansinnesprojekt att rasta hunden efter solnedgång. Tanken är att du hoppar i bilen och kör till ett rekreationsområde där du springer eller rastar hunden, inte att du erövrar ditt grannskap till fots.

Det här är ett bilarnas samhälle. Vår granne med tre tonåringar i huset är ett gott exempel, det står sammanlagt fem bilar parkerade utanför deras hus. Metron fungerar i teorin väl men når endast en bråkdel av villaförorterna. Bussnätverket är outvecklat och bussarna håller aldrig tidtabellen; de kommer antingen för tidigt eller för sent.

Det här är också ett plastpåssamhälle. Påsarna som dina uppköp packas i är så tunna att de ofta används dubbelt och håller inte mer än några produkter innan de spricker. Gör du storuppköp en gång i veckan återvänder du hem med inte mindre än tjugo påsar. Varorna packas in automatiskt av kassan och tackar du nej får du sura miner. För ser ni, bandet som varorna seglar fram på avbryts halvvägs av en påshållare och sim salabim, ner faller din mjölkgallon eller ditt korvpaket och så lyfts påsen upp på bandet eller rakt in i din kärra. Om du däremot inte vill använda påsar måste kassan lyfta var produkt för sig över gapet så att du kan själv packa in dem i din tygväska. Och det tycker hon inte om. Det är säkert förklaringen till att jag inte sett en enda tygväskkund i närbutiken.